Jag har ju börjat med det där Facebook, och sånt där att jobba heltid. Och lite till. Så jag kan inte påstå att jag har tid eller användning för den här bloggen just nu, Facebook tillgodoser alla mina exhibitionistiska behov och består dessutom, åtminstone till några procent, av tvåvägskommunikation. Så, för den varande tiden, på återseende.
Så ingen ville köpa kalsongerna. Hmm, jag förstår. Det finns prutmån.
Jag har haft sjukt mycket att göra och väldigt lite att inte göra, eller åtminstone lite tid att inte göra det på, vad nu det är... eller inte är.
Hur som helst.
Och så har jag börjat med det här Facebook på det där Internet. Och ja, det är lite svårt att göra två saker samtidigt... eller jag åberopar åtminstone principen av att inte kunna koncentrera sin tid, eller inte, på mer än en sak åt gången. Vilket är särskilt svårt när man inte har någon tid att kunna, eller inte kunna, göra två saker samtidigt på.
Jag jobbar alltså heltid, och i det här alldeles personliga fallet betyder heltid att jag är borta från hemmet trygga vrå i ungefär 12 timmar om dagen. Minst.
Och vuxenlivets alla flärdfulla attribut tornar upp sig i min verklighet. CSN vill ha tillbaka sina pengar. Jag är fullvärdig medlem i ett fackförbund och har årskort på länstrafiken. Jag sover aldrig ut men vaknar alltid fem sekunder innan klockan ringer. Jag duschar på kvällen och jobbar mig igenom halsvirus och ögoninflammationer.
Jag klagar, uppenbarligen, på saker som egentligen är ganska bra.
Vill någon köpa tre par Hugo Boss-kalsonger storlek L? De är visserligen anpassade för folk med rumpan på framsidan, men kvalitén är trevlig och de är stilrent svarta och självklart aldrig använda.
Prisidé: 349,- för ett 3-pack.
Suck. Ibland suger det att försöka nåt nytt.
Nu har jag lagt mitt öde i händerna på Stefan Wermelin. Denne guru från P4 ska förhoppningsvis kunna hjälpa mig att hitta den där låten som jag så länge undrat över. Den fanns en gång i tiden med på ett blandband. Nu vet jag inte var blandbandet är, och har ändå ingen kassettbandspelare. Men låten! Åh vad jag skulle vilja höra den igen. Och vilken oändlig tillfredsställelse det vore att veta vad f*n det var för artist. Spekulationerna har varit många och vilda. Jag har letat högt och lågt, on- och offline. Jag har lyssnat igenom de tusentals träffar jag fått på Itunes vid sökning på de få ord jag minns från låttexten "those blue eyes". Som Stefan Wermelin uttryckte sig i svaret på mitt första mail "blue eyes är ju sååå ovanligt". Han behövde veta mer. Jag tvekade inte innan jag spelade in 43 sekunder med påhittat gitarriff och det jag minns av sången. Det är som ett mantra som återkommer då och då i mitt medvetande. Numer så avlägset att jag inte kan vara säker på om jag drömt den där låten. Jag minns att jag för några år sedan återfann blandbanden och spelade dem i min dåvarande bil (farfars gamla Nissan Sunny från 86 men skinande röd och fräschare än många nya bilar, nu förmodligen ett kubiskt paket på bilskroten efter att nye ägaren gjort några frivolter med bilen och landat i diket på fel sida vägen). Jag lyssnade och spolade fram och åter men hittade inte igen låten på de återuppstådda blandbanden. Nu ligger mitt öde i Stefan Wermelins händer.
I dag lyssnar jag på ryskt. Har egentligen inte lyssnat alls så mycket som vanligt. I stället har jag vilat i soffan med Junot Diazs The Brief and Wondrous Life of Oscar Wao. Kokat lite lingonsylt. Funderat på hur jag ska lösa matlåde-problemet i veckan med varierande dygnsrytmer/arbetstider. Tagit på mig lite parfym, bytt från oömma till vanliga jeans. Och nu som sagt ryskt, Stravinsky.
Jag har funderat lite på det här med olika sorters människor. Alltså, hur det verkar finnas genetiska och/eller kulturella skillnader mellan person 1 och 2 som gör att de beter sig på olika sätt i vissa givna situationer. Det är ju grundläggande för oss människor att särskilja och kategorisera varandra utifrån sådana skillnader. Ofta i de mest vardagliga händelserna. Till exempel människor som hellre säger för lite, ständigt i konflikt med de som tenderar att säga för mycket. Kombinationen av alla dessa preferenser, medvetna som omedvetna, måste ju vara det vi kallar personlighet. Och det är ju faktiskt inte omöjligt att två personer skulle stå på samma sida av strecket i så många fall att de skulle vara så identiska, deras personligheter alltså, att man skulle kunna undra om de inte var samma person. Eller samma... sorts människor...
Jag vill inte komma någon särskilt stans med det här resonemanget, bara att bekräfta det.
Jag har verkligen försökt. Tror jag. Att komma på, hitta på, hitta, bli inspirerad. Men icke! Nu lagar jag mat i stället.
Det här är vad jag lyckades med:
Alltså som i Sister Ray av Velvet Underground.
Anyhoo...
Videon är grrrym och låten lovande. Men inte är det ju särskilt olikt The Knajf.
Lyssna dock extra nog omkring 1.10 då man klart och tydligt hör ljudet av ett musklick med delay/reverb på, antagligen från när Karin spelade in sången. Säkert medvetet lämnat, men jag tycker fult som fan och det bryter verkligen illusionen som man får av videon och låten i samspel. Och är det omedvetet är det ju bara ännu värre.
För en gångs skull hade jag under 2008 åtminstone hyffsad koll på vilken musik som släpptes. Jag har därför sammanställt en liten lista. Här är mina favoritalbum av de som släpptes förra året, utan inbördes ordning.
Why? – Alopecia
TV on the Radio – Dear Science
Sun Kil Moon – April
Minilogue – Animals
Johnossi – All They Ever Wanted
Jóhann Jóhannsson – Fordlândia
Hot Chip – Made in the Dark
Glasvegas – Glasvegas
The Cool Kids – The Bake Sale
Wolf Parade – At Mount Zoomer
Som sagt, hyffsad koll. Jag betar nu av alla andra årsbästalistor jag kan hitta vilket betyder att den där listan förmodligen skulle kunna kompletteras med massor av musik om någon vecka eller två.
The Cool Kids...
Why?...
Jag har till exempel just nu uppmärksammat ett band som heter Fleet Foxes som ska ha varit någon slags kritikerfavorit. Det låter bra. Och jo, den här har man ju hört förut...
Jag har suttit hela dagen i bilen och rullat på i omkring 100 kilometer i timmen. Hemma väntade en varm och vacker och alldeles förkyld människa som jag ska krama sönder när hon kommer hem från stallet.
Det var visst nu.
Jo och jag har rakat mig efter två veckor. Det var ju så att jag kom ihåg laddaren till rakapparaten på resan till Boden, men glömde själva maskinen. Efter att långsamt och metodiskt ha ansat de långa stråna från ansiktet blev det värsta högen av hår i tvättstället. Men oj vad tillfredsställande att köra lite extra med apparaten under hakan där det kliade som värst. Nu ser jag inte längre ut som en uteliggare.
