Jag har ju börjat med det där Facebook, och sånt där att jobba heltid. Och lite till. Så jag kan inte påstå att jag har tid eller användning för den här bloggen just nu, Facebook tillgodoser alla mina exhibitionistiska behov och består dessutom, åtminstone till några procent, av tvåvägskommunikation. Så, för den varande tiden, på återseende.
Så ingen ville köpa kalsongerna. Hmm, jag förstår. Det finns prutmån.
Jag har haft sjukt mycket att göra och väldigt lite att inte göra, eller åtminstone lite tid att inte göra det på, vad nu det är... eller inte är.
Hur som helst.
Och så har jag börjat med det här Facebook på det där Internet. Och ja, det är lite svårt att göra två saker samtidigt... eller jag åberopar åtminstone principen av att inte kunna koncentrera sin tid, eller inte, på mer än en sak åt gången. Vilket är särskilt svårt när man inte har någon tid att kunna, eller inte kunna, göra två saker samtidigt på.
Jag jobbar alltså heltid, och i det här alldeles personliga fallet betyder heltid att jag är borta från hemmet trygga vrå i ungefär 12 timmar om dagen. Minst.
Och vuxenlivets alla flärdfulla attribut tornar upp sig i min verklighet. CSN vill ha tillbaka sina pengar. Jag är fullvärdig medlem i ett fackförbund och har årskort på länstrafiken. Jag sover aldrig ut men vaknar alltid fem sekunder innan klockan ringer. Jag duschar på kvällen och jobbar mig igenom halsvirus och ögoninflammationer.
Jag klagar, uppenbarligen, på saker som egentligen är ganska bra.
