För update, läs här: http://thesearethedays.blogg.se/2009/january/tittartoppen.html.
För att se vem som vinnaren är, se HÄR:
Och om ni misstänker Photoshop-fiffel eller nåt annat fusk finns rapporten att läsa här: http://mms.se/_dokument/rapporter/ar/Årsrapport 2008.pdf.
Men lite jobbrelaterade sysslor hinner man alltid med. Som att skaffa mer jobb. Annars mest mys, med vänner, mat, hundar, kalla bilar och mestadels dålig musik (som jag dessutom kan erkänna att jag sjungit karaoke till).
I går på Ica hade man skrivit "BAYBY TOMATER" på en prislapp, det var roligt.
Jag skrattar i dag åt detta:
Jag har haft lite lov från allt och bara jobbat liiite. Eftersom det varit jul och så. Jag tar en paus från pausen och visar lite av min julstämning som avbröts på ett fräscht och efterlängtat sätt med hemagjord sushi i går. Jag var ensam hemma hela dagen och stod i tre timmar och förvällde grönsaker och gjorde buljong och små-åt av den japanska omeletten och allt annat så när jag till slut slog mig ned vid reprisen av fredagens På spåret med en lagom skummande öl och både för- och varmrätt var jag inte särskilt hungrig utan mest trött i benen.
God fortsättning...
Och redan har jag börjat upprepa, som ett outtalat mantra, en safety-spell, "Det är inte det man äter mellan jul och nyår som spelar roll utan det man äter mellan nyår och jul"...
I går var gottedagen. Vi bakade det obligatoriska julgodiset och blev alla sugna på något salt som kontrast emot tryffel, snöbollar med limesmak, snickerskakor, bountykakor, etc. På kvällen åkte vi till Bergsjö och åt godis... oooch skrattade varmt åt ett litet barn som öppnade julklappar. Och jag låg i en soffa med en katt i knäet och en hund som satt bredvid och vilade sitt huvud på mitt ben. Det var kärlek.
Och vi har en barrspridare i lägenheten.
Som vanligt glömmer jag mitt ansvar till allmänheten att berätta. Att hålla orden rinnande, flödet öppet. Jag läser The Brief and Wondrous Life of Oscar Wao (tror jag den heter) som jag sett ska komma översatt till svenska i vår. Den är än så länge emicketiebra. För stunden sitter jag i en dåligt passande kontorsstol och väntar på att klockan ska bli halv åtta.
Jag är trött på ett sätt som inte går att bota med varken sömn eller kaffe. Jag behöver ledighet, tid att bara vara.
Tre rätters!
1. Kautokeino, Upproret. Bra, men inte fullt så gripande som man kunde hoppats på. Persbrandt gör en ruskigt osympatisk roll. Och mitt förakt mot Kyrkan späds på.
2. Jag har spelat in lite musik. En cover. Inte ens särskilt spännande, men det är så roligt.
3. En upptäckt:
Att blogga, eller inte blogga? Det är frågan. Det är tyvärr också svaret. Jag har liksom inte någon inspiration till att göra't. Men likväl finner jag mig själv i tankar som "det ska jag skriva om på bloggen" eller "det där vore roligt att ha en bild av på bloggen". Typ roliga registreringsnummer, eller möglig mat. Sånt som jag vet att mina läsare uppskattar.
Och det är ändå mest bara jobb jobb jobb. En del av det riktigt roligt, men ibland blir det för mycket jobb och för lite lek vilket gör mig, i likhet med Jack, till en tråkig pojke.
Och det är ju först när Jack börjar leka som han faktiskt blir en rolig pojke.
Heeere's Johnnie!
Jag funderar ofta på vad jag gör med pengar och vad jag kunde gjort i stället vore det inte så att jag hade så svårt att låta bli att spendera. Ett par skor för 2500 kan ju tyckas hemskt onödigt om man jämför med vad jag kunde göra för pengarna. Resa en sväng, köpa en banjo. Eller om ja utesluter att spendera dem över huvud taget. Spara.
Jag brukar också tänka på dessa dyra kläder och skor i en slags dagavgift. Hur mycket kostar de här skorna per gång jag använder dem, just i dag? Det blir ju mindre för varje gång, men det ska till många dagar innan det är billigt. Om man fick hyra kläder och skor och betala för varje dag i stället för en engångssumma, skulle man bära billigare kläder då?
Jag menar ett par skor för 2500, de kan jag bära en hel vinter, säg 100 dagar, och de skulle ändå kosta 25 kronor per dag, säg att det är en lång vinter och jag kan använda skorna en bit in på höst/vår. Säg 200 dagar. Det är fortfarande 12,50 per dag. Plus ett par jeans för 1300 spänn och en jacka för 2000 och en tröja för 1000 och en mössa för 300 och en t-shirt för 300 och strumpor och kalsonger för 300. Drygt 7500 för full mundering. Den skulle jag kunna bära dygnet runt i ett år och det skulle ändå kosta mig 20 spänn per dygn. Och då äger jag mer än EN sådan mundering. Ett antal. Så jag undrar hur mycket jag betalar per dygn för att inte gå naken. Det är nog betydligt mer än vad jag betalar för att inte svälta. Fan att den där kuken Adam och den där bitchen Eva skulle lämna paradiset, idioter.
Ja jag har inte direkt haft någon lust att om skriva om något särskilt. Jag har varit sjuk/är sjuk och har mest beklagat mig över detta, mestadels inom huvudets gränser. Jag har iaf stannat hemma från jobbet i dag i hopp om att kunna bli frisk, man vet aldrig. Jag beställde de där skorna, de mörka men gissa vilken otrolig ångest jag har nu över att spendera så mycket pengar när jag inte precis har gott om dem. Får lön i morgon och jag börjar ana en smärre skattesmäll kom våren. Det här med att vikariera och ha företag och allt vad det är som spelar in. Jag måste besöka företagets ekonomer och tala om att jag vill att de drar mer skatt, det kommer bli en mörk försommar annars. Fast ja, nu är det ju egentligen för sent att påverka det särskilt mycket, för detta året om inte annat.
Jag tröstar mig med Beethoven, en trogen kompanjon på sista tiden. Faktum är att Bethovens nionde symfoni har snurrat i skallen mer eller mindre nonstop lately. Jag vet inte om jag håller på att bli galen eller om det är nåt med den musiken som gör det så omöjligt att värja sig. Det är liksom så fulländat och varje gång jag lyssnar igenom hör jag nya saker som intresserar mig ännu mer. Jag skiter i om det är så über-pretto att jag väl gjorde bäst i att inte tala om det överhuvudtaget, det är bara så. Bra alltså. Jag har nästan helt tappat intresset, förhoppningsvis bara tillfälligt, för alla annan musik. Jag läser mer och ser mindre på tv. Något händer. Jag beställer skor för 2500 spänn, shite. Tog de på faktura dock så slipper jag ligga ute med pengar tills jag skickat tillbaka dem.
Det finns en fin film om Beethovens sista tid, "Copying Beethoven" heter den. Finns tyvärr inte i Sverige så vill man ha svensk text, vilket jag tänkte kunde hjälpa mina föräldrar att hänga med när jag visar den för dem under julvistelsen, så blir det inget av den saken. Som vanligt är jag ju eager att dela med mig av min upptäckt. I januari kommer Gävle symfoniorkester till Hudik och spelar Dvořáks 8:a. Det ska jag minsann se, har redan börjat lyssna in mig.
Jag har fått vintersko-mani och måste köpa ett par till. Jag intalar mig att det alldeles för höga priset kan rättfärdigas med kvalité och lång livslängd. Och skönhet förstås. Allt för att dra uppmärksamhet från mig själv. "Men vilka snygga skor du har, nu tänker man ju inte på att du är så ful!". Näää, riktigt så dåligt självförtroende har jag inte. Plus att jag var hos revisorn i dag som sa att jag har typ 10 000 att ta ut från företaget som är skattat och klart. Och snart är det ju löning, jag som jobbat så mycket (hrm). Ja ni fattar, vill man ha nåt går det att argumentera för det i oändlighet.
Men så till den stora frågan som jag behöver hjälp med.
Shop-o-holic-poll!
Vilken nyans av brunt ska jag köpa? Jag har en favorit, men jag säger inte vilken, fast det borde egentligen vara självklart. Men det är det inte, därför ber jag om hjälp.
Jag närmar mig kassorna. I den ena, en ung kvinna vid blipp-maskinen och två kraftigt överviktiga något äldre kvinnor i kön som debatterar vilka cigaretter de ska köpa. I den andra, en äldre man vid spakarna och längre kö, grå, äldre människor.
Pulsen ökar, vilken ska jag välja? Jag ställer mig först principiellt i den kortare kön, cigarettkvinnorna. Men jag märker snabbt att deras debatt kommer dra ut på tiden och går, mot mina principer, över till den andra kassan. Samtidigt öppnar en tredje kassa men nu låter jag bli att chansa på att hinna dit först; den fylls snabbt igen av nya kunder. En kvinna med lång mörk 90-tals-hästsvans och ful 90-tals-vinterjacka ställer sig bakom cigarettdebattörerna. The race is on, jag mot min skugga, 90-tals-kvinnan får symbolisera den plats jag först ockuperade.
Så långt allt gott. Nu går det åt helvete. Mannen som står först i min kö ser sina varor passera blipp-maskinen, han verkar vara en man av handling - en handlare - jag har hopp om honom tills två olika flaskor ättika ska passera kassören. Handlaren frågor då vilken av dem han ska köpa, han ska nämligen lägga in gurka men vilken sorts ättika passar bäst? Kassören är uppenbart ingen ättika-connaisseur och sneglar förtvivlat på den kvinna som står mellan mig och handlaren. Efter några blickar svarar hon irriterat att det nog inte spelar någon roll. De båda männen tittar än mer uppgivet på henne i desperat behov av vägledning. Hon pekar på en av flaskorna, den.
90-talskvinnan är redan före mig, hon ska snart betala, men ättikadamen har bara några få varor att deklarera, vad är det med 50-åriga kvinnor och cigaretter? Jjag tänker mig åtminstone ett oavgjort resultat, jag mot min skugga. Kassören, med glasögonen längst ut på nästippen blippar hennes tobakskort (såna där man hämtar varorna i en automat). Nej tyvärr, den här sorten är slut. Det är inte sant. Jag börjar svettas i mina lager på lager av Helly Hansen och Fjällräven med teddyfoder och hål i ärmarna för tummarna att titta fram genom. Kassören verkar villrådig, vänder sig om, tvekar, frågar sin kollega, sin kassörskollega, kollegiala kassör, k-k, KK...
Jag ser 90-talskvinnan försvinna ut ur affären med sina 90-talsvaror. Hon ska hem antar jag, det ska vi alla. Hem till sitt 90-talshem och sin 90-talsman, talisman, sina 90-talisbarn och laga 90-talismat. Förr eller senare ska vi alla hem, senare verkar bli min dom.
Jag packar snabbt och kör ännu snabbare. Så snabbt i en rondell att påsen, den perfekt packade påsen med chilisåsen, ramlar omkull där bak i bilen. Jag ser framför mig hur ett mjölkpaket har spruckit upp och runnit ut över min verktygslåda, över den svarta filtklädseln, över reservhjulet där nere i sin håla.
När jag kommer hem får jag ett il och städar lite. Dammsuger, plockar ihop tvätt, fluffar kuddarna i soffan. Sen lagar jag mat och lyssnar på Pang Prego i P3, PPiP, och jag skrattar åt dåliga ordvitsar om tv-spel.
Vilket är världens äldsta tv-spel? Forn-Lemmlings.
Vilken författare älskade tv-spel? Karin Game Boye.
Vilken Rederiet-skådespelare tycker om att dyka upp ur rör? Super Mari-Johannes Bros-t.
Vilken ögonsjukdom kan man drabbas av om man spelar för mycket tv-spel? Sing-starr.
Hur avfärdar nörden äckliga närmanden på krogen? Joystick och brinn.
Vad har man för fobi lider man av om man inte tycker om att sitta och spela tv-spel i små utrymmen? Zeldaskräck.
Vore trevligt med en skjutsköterska som kunde avliva mig från denna hufvudsmärta. Fast så hemskt är det egentligen inte, och mycket av det beror nog på att jag inte druckit kaffe på snart två dygn. Jag får alltid för mig att jag inte ska dricka kaffe när jag är sjuk, som att jag helt plötsligt blir värsta renlevnadsmänniskan som ska rensa systemen och bli frisk på nolltid med massa vitlök och apelsinjuice i magen.
O freunde nicht diese töne! Tänker jag när jag vaknar till barnskrik på våningen under. Två timmar till jobbet och inte har jag hunnit göra något av dagen. Inte ens varit ute i det strålande solskenet. Jag inbillar mig att det är mulet och grått och trist och tio grader kallare och att jag är typ hundratio procent sjukare än vad jag är. Det blir Discovery Channel och svärmors hemlagade limpa och det blir Beethovens sjua i lurarna och det blir stressigt för jag måste duscha, städa toaletten och laga middag på två timmar.
O freunde!
Nyligen hemkommen från en helg i Sthlm. I Hammarby Sjöstad närmare bestämt. Ett alldeles nybyggt och fräscht men ganska byggarbetsplatsigt och stökigt/smutsigt ställe att vara på. Jag och T har delat en 80 centimeter bred madrass på golvet dessutom, mysigt men inte så bekvämt eller utvilande. Nu har det blivit natt alldeles sådär, och jag ska sova i en något bredare säng i några timmar. Tåget går innan sju i morgon, till jobb och till inkomst, till en grym ädelost/broccolli-paj till lunch.
Min läsarundersökning resulterade i 4 svar. Ungefär som jag räknat med då. Jag orkar inte göra någon analys utifrån det.
På tåget från Stockholm i går satt en tjej bakom mig med ett stort plåster på hakan. Hennes telefon ringde och jag tjyvlyssnade. Det lät ungefär såhär (tänk er att hon pratar som om hon har svårt att öppna munnen/röra käkarna):
"Hä ... Jo e-e bwa ... Bohfett fån a'ja ha bwuti tjähen på två fälle få en fih'er faft med gummifnoddar uh, å ja ha flagi ut nio tändä ..."
"Jo det är bra". Varför svarar man så när man inte menar det? Är det för att skona frågaren från det jobbiga i att måste höra att någon mår dåligt? Om man är rädd att veta det ska man ju inte fråga.
En annan jobbig fråga, för båda inblandade är när orden "har du legitimation?" yttras i samband med tveksamhet - inte inför tillräckligt hög ålder för ett köp - utan vid tvivel om tillräckligt låg ålder. Jag har de senaste tre dagarna fått visa leg vid två tillfällen då tågpersonal inte trott mig när jag visat min ungdomsbiljett eller bett att få köpa en resa som ungdom. Gränsen är 25 år i båda fallen. Jag ser alltså ut att vara äldre än så. Tänk hur snabbt det går från att vara lite spännande och smickrande att slippa visa leg på Systembolaget, att ha åldern inne, till att känna ångest över att åldern så mycket bakom sig. Jag vet att jag är "ung". Men "ung" i relation till allt färre. Eller så är det bara pinsamt att inte blir trodd. Eller så är det glasögonen.
