Workin' for the (wo)man

Jag åkte buss igår. I cirka sju timmar. Lyckligtvis hade vi (jag och Therese) flax med filmerna. Först Casino Royal sedan Thank You For Smoking. Den senare har jag velat se ett bra tag nu så det var ju mer än välkommet. Den var också riktigt bra som förutspått. Resan upp genom Norrland var en direkt konsekvens av den resa vi företog oss i motsatt riktning i torsdags. Vet inte vilken resa som var värst. Det är allltid en plåga i rumpan (bokstavligen talat) att sitta på en buss i sju timmar.

Anledningen till resan, det som väl egentligen spelar någon roll, var det spontana telefonsamtal som jag hade med en kvinna som ansvarar för anställningar på fyra tidningar i Hälsingland. Detta vackra men ganska anonyma län någonstans mitt i Sverige. Kvinnan i fråga valde att göra intervjun med jag och Therese samtidigt. Under tiden vi pratade gick jag från en svag förhoppning om ett reporterjobb jag väl egentligen inte är så sugen på (mest på grund av jobbets karaktär) till en desto starkare förhoppning om ett redigerarjobb som jag vill ha so bad. Jag vågar dock inte hoppas på någonting*. Hon skulle höra av sig inom några dagar.

Eftersom vi efter intervjun på fredag morgon hade en hel del tid (cirka 24 timmar) att fördriva tills tåg och buss hemåt lämnade Hudiksvall skulle vi besöka en vän till Therese. Hon, vi kallar henne B, bor med sin pojkvän, vi kallar honom J, i ett hus cirka sex mil utanför Hudiksvall. Den sista milen kör man på en smal och gropig grusväg. Huset ligger på en kulle bredvid en äng med en liten bäck som rinner på bakgården. Det är vackert så in i helv***. I huset bor förutom B och J, deras två månader gamla spädbarn E, deras två hundar Z och K samt deras katt T och en till som sprungit bort för andra gången.

Z är en kelsjuk Rottweilerhona och K en liten, stelbent, gammal pudel som följer B vart hon än går. T är världens mysigaste katt. Och jag som inte brukar tycka särskilt mycket om katter blev ytterst förtjust i detta djur. Charmig och mycket kelsjuk. Men den stora attraktionen var förstås E. Människobarn är speciella. Det är bara så. Om valpar och kattungar och kanske till och med kalvar och lamm kan sätta igång instinktiva moders- och faders(?)känslor hos oss människor så är det ingenting mot för vad ett spädbarn gör.Jag låter bilden tala för sig själv.



* Min teori om att hoppas på saker är en variant av den klassiska "hoppas inte på nåt så kan du inte bli besviken". Jag konkretiserar med acne-exemplet. Om jag någon gång på allvar skulle tro att jag fått min sista finne tror jag också automatiskt att det inom några dagar kommer att ploppa upp ett antal färska. Det är inte lätt att vara sjuk.

Arrival Departure

Åh vad jag flänger omkring. Inte klokt vilken vagabond jag blivit. Igår Boden, idag Piteå, imorgon hudiksvall. Efter att Therese syster Johanna tackat nej till ett sommarjobb i Söderhamn (lokaltidningen) passade jag på att ringa och fråga hur det såg ut för en streber som jag. Eftersom Therese ska ner till Hudik på intervju imorgon så tänkte jag passa på att göra detsamma! Vi får se hur det där går, annars har jag lagt ut lite bete oc förmodar möjliga jobb både inom hemtjänsten i Gävle och som butiksbiträde på Coop i Boden. Arbetsintervju med Örjan, härskare över livsmedelsriket, var för övrigt anledningen till min vistelse i Boden som också innehöll mys med hünden och en natt i sovstugan. Jag sov riktigt dåligt. Drömde konstiga blandningar av Heroes och Murakami. Speglar och onda andar, fantasifulla mordredskap och surrealistiska sekelskiftesmiljöer.

Och så kom de nya brillerna, glajjerna, fyrögonen. Såg inte riktigt ut som jag mindes, men jävligt nice.



Nu återstår att förbereda sig för 2 x 7 timmar på buss. Fy fan. Kommer vara ett wreck of a man efteråt. Tur att jag får träffa en bäbis därimellan. Det brukar vara väldigt upplyftande. Bara den inte skriker alltför mycket.

PS. Arrival Departure syftar inte bara till att jag reser omkring som en annan globetrotter utan är också namnet på en skiva med gruppen Seven Feet Four... Som jag lyssnar ganska mycket på just nu. Vid sidan av Kate Bush och hennes fantastiska The Kick Inside (78), Hounds of Love (85) och senaste plattan Aerial (05). Vilken karriär. Jag mår illa.

Bettah late than nevah

BEST OF MALMÖ

Jag sitter och går igenom gamla bilder på datorn och hittade några bilder från Malmö som jag hade tänkt lägga upp tidigare, men som jag så klart glömde bort.









Fredag eftermiddag. Jag går in på Synsam med en falsk och inbillad säkerhet i sinnet. Jag tror att jag ska be kvinnan i kassan om att få köpa ut mitt syntestresultat. Hon kommer svara någonting i stil med "Du menar ditt recept". Jag svarar "Ja" och betalar typ 250 kronor mer än det är värt. Men det händer inte. Och jag tar inte mitt recept och går inte till Specsavers och beställer inte två bågar till priset av en.

Nej nej. Jag ser så klart ett par nya snygga bågar i hyllan på Synsam. Hugo Boss. Inte så farligt dyra. Plast, kantigt men ändå runt. Brunt och leopardmönstrat. Tänk om? Jag tar på mig och... joråvisst. De sitter bra som fan. Grymt snygga också. Jag lånar hem dem över helgen, men kommer tillbaka en stund senare och beställer mina nya glajjer. "Lagerglas" säger hon. Kommer nog att vara klara till veckan. Sedan dess har jag drömt mardrömmar om att de ska ringa från Synsam och säga att det kommer ta lite längre tid. Jag tänker på Thereses glasögon som tog typ fyra månader eller nåt sånt.

Här är brillsen iaf:

Piss and blood!

Spelningen på Pinkerton gick ganska bra. Ganska bra, om man bortser från att David hade sönder sin distpedal och två strängar. Och att Daniel spelade av en bassträng på soundchecken. Själv klarade jag mig dock ganska bra. Och laginsatsen får bedömmas som lyckad, folk applåderade om inte annat.

Vi hade bestämt oss innan för att bara köra ett kort set med fem låtar så att ingen skulle hinna tröttna på oss innan vi var klara. Sen måste jag ju erkänna att vi hade repat in ett extranummer, och tro't eller ej - vi fick gå på en gång till och spela Be Mine. Robyns vackra tragedi i en segdragen men egensinnig emotappning. Folk verkade gilla.

Logh spelade för länge men det var ändå riktigt bra. Speciellt de snabbare låtarna. Grymt snyggt med två trummisar.

Glasögon är ett helvete att hittta. Jag inser nu vilken tur jag har haft de senaste gångerna. Både mina första och mina senaste briller var relativt enkla att hitta. Men nu verkar det som att det inte finns ett enda par där ute som är gjorda för min vanskapta stora näsa. Näsbenet är så brett att ina plastbågar går ner över det, och när jag till slut hittar ett par plastbågar som ser ut precis som jag vill och som har sadlar OCH som fucktits sitter skönt över näsan. Ja då ser de till att vara formade på ett sätt som gör att de hamnar för långt ifrån ögonen i underkant. Piss and blood!

Jag tror jag ger upp fucktits. Ska väl ge det ett sista försök om någon dag när jag lämnar igen bågarna på Synoptik.

I fredags var jag och Robin och kollade på 300. Visste inte om jag skulle säga "trehundra" eller "three hundred" i kassan. Båda kändes lika töntiga. Filmen var dock allt annat än töntig. Eller, nja den var väl ganska töntig. Men den var också ruggigt bra. Gåshud times a thousand. Såg Southparkavsnittet som parodierar den idag också, riktigt bra. Både mexikaner, persier och lesbiska får sig kängor. Helt otroligt egentligen att de kommer undan med det.

Jag kan dessutom meddela att jag har ett nytt gift i kroppen. Det heter Heroes. Ni som sett förstår, ni som inte sett har inte förstått nånting.

Nu ska jag gå och värma Therese som sitter i soffan och ser söt ut som vanligt.

Four-eyes

Jag lämnade Synsam-butiken utan att ha bestämt mig för några bågar. De jag lånade hem var snygga, men som Therese uttryckte det - och självklart är det ju så - "är du inte hundra procent säker ska du inte ha dem". Hon tyckte för övrigt att de var "otroligt fula", men se så söt hon är i dem...



Jag lämnade också Synsam-butiken utan att ha betalat för synundersökningen. Den kanske ingår om man köper brillerna där. Tyvärr verkar det inte som om det kommer hända. Jag ska kolla de andra optikerna i Piteå imorgon eller när jag får tid. Fredagkväll är bokad för "300" på bio, ifall Robin fortfarande är på.

Torsdag var rep för andra dagen i rad. Gick riktigt bra tycker jag. Vi har nu repat in den hemliga låten så pass bra att det börjar kännas tråkigt om vi inte får spela den. Tanken var att ha den som extranummer, men chansen att vi får göra ett extranummer är ju inte överväldigande stor. Lördag blir rep, middagslagning och spelning. Ska bli riktigt kul att se Logh också, blir första gången för mig.

På bussen hem från Skellefteå igår satt jag som vanligt på nedre plan. Där satt två till synes vanliga människor. Vanliga om man inte tittade så noga utan mest lät blicken flacka förbi som hastigast. Jag satte mig bakom dem och trodde allt var frid och fröjd. Bättre upp, de visade en film med Owen Wilson på teven. "You & me and Dupree". Inte överdrivet bra, men helt OK.
Sedan började mardrömmen.

Fingrarna flög fram genom luften. Den ena formationen konstigare och mer diabolisk än den andra. Det kändes som om ögonen skulle explodera där de brann i sina hålor. Jag försökte se åt ett annat håll, men det var som en bilkrasch - jag var bara tvungen att kolla. Vad jag i fruktansvärt överladdade ordalag försöker berätta är hur paranoid jag blev av att mina två medpassagerare talade med varandra genom teckenspråk. Kanske satt de och snackade skit om mig. Kanske var jag kvällens underhållning. Jag vet ju själv hur kul det är att snacka skit om andra när man är i något annat land där svenskan fungerar som hemligt språk.

You & me and Dupree höll mig över ytan. Jag fick ett sms från Jonasby. Han frågade om jag ville dricka vin och gå på Kalles med han. Macke K och Rutten. Jag tackade nej eftersom jag var sjukt trött och skulle upp tidigt. Dessutom var jag svettig som en gris och skulle behöva en dusch. Kändes tråkigt att tacka nej, men i efterhand var det nog smart.

Imorgon ska jag och David storyboarda musikvideon till Be a girl. Emil har tackat nej till att spela huvudrollen vilket betyder att vi behöver hittta en lämplig skådespelare. Kommer bli skitsvårt. Jag tror ändå på vår videoidé. Mer detaljer kommer vid ett senare tillfälle.

Jesus är död! Jesus är återuppstånden!

Påskhelgen spenderades i Boden. Hednoret närmare bestämt. Vackert väder men blåsigt. Mysig hund. Långa promenader och massor och åter massor av mat, godis, efterrätter, mat, choklad, efterrätter, godis... och ja ni fattar poängen. Jag bara måste ha gått upp något kilo. Men ändå känns byxorna större nu än innan helgen, billiga jävla måndagar som inte håller passformen mer än några dagar, pff!

Moses var som vanligt mysig. Mina föräldrar som vanligt, tja, mina föräldrar. Inget att klaga på. De hade köpt en "campingtoalett" som jag och Therese fick nyttja i sovstugan. Mycket nöje. Kissa i en hink. Men nu är det tillbaka till vardagen efter den inbillade "semestern". Ska skriva uppsats och jobba med Kolsyra-projektet under veckan. Och på lördag är det ju Logh-spelningen på Pinkerton i Skellefteå. På grund av den ska jag förhoppningsvis repa två kvällar i veckan och sen på lördag dag. Kommer bli fett.

Therese sitter i soffan och jag hör ledmotivet till Simpsons.

Till sist, lite bilder från helgen som varit.

Litet istället för stort

Jag undviker så långt jag kan att göra den där massiva uppdateringen efter Malmöresan. Inte heller är det så attt jag har oändligt med tid över. Skolarbetet tar mycket och resten försöker jag spendera med viktiga saker som: Therese, Turn Down Elliot, Sherlyn Fenn, South Park, etc. Därför skriver jag en mindre och obetydlig uppdatering här och hoppas att jag kan ta mig i kragen någon dag snart och fixa upp lite bilder och godsaker från Malmöresan.

Här är iaf en bild att hålla till godo med. Eftermiddagshäng vid analen.



Helgen hemma i Piteå gick till på följande vis:

Fredag (kväll) - tacofrosseri och spritfest här hemma.
Lördag - promenad, tvättstuga, SMASK, hunger, öl, hunger, öl, jordnötter, trötthet, sömn.
Söndag - trötthet, buss, replokal, kaffe, buss, mys.

Idag (måndag) har jag gjort skolarbete från morgon till kväll. Gav mig även på ett halvhjärtat inspelningsförsök när jag kom hem, men det blev bara bajs. Tanken var att det skulle bli en till nyinspelad Sherlyn Fenn-låt. Det kommer dock så småningom. Jag lovar att tala om när.

Nu är det snart cityakuten. Jag missade förra avsnittet men hörde att det slutade med att Luka friade till Abby. Indeed.