The cär is in the yärd

Jag är ständigt on the look out för en ny bil. Egentligen vet jag ju att den vi har (en Volvo 740, 89:a) förmodligen är så billig bil det blir och den fungerar ju utan problem. Drar betydligt mindre än många andra likvärdiga bilar och är ju till och med lite fulsnygg med sin nästan röda lack. Men habegäret och tron på att gräset är grönare... Och sen vore det ju inte helt fel med AC, fungerande servostyrning, fungerande tankmätare, etc.
Det grönaste gräset växer just nu hos familjen Volvo S-/V70. Av någon outgrundlig anledning.

I går köpte jag en bok av Terry Pratchett. Jag har inte läst honom sen jag var typ 17. I slutet av högstadiet var jag helt besatt av hans böcker. Jag läste bara om Discworld, till och med flera varv i varje bok. Men sen växte jag ifrån det, eller tröttnade kanske helt enkelt. Jag förflyttade besattheten till bland andra Haruki Murakami.
När jag skulle betala boken (Bokia, Hudiksvall) berättade killen i kassan att Pratchett hade fått Alzheimers. "Vi får väl se om det blir några fler böcker".
Plötsligt rasade en bit av mig samman. Pratchett är ju en del av min uppväxt, skulle inte han finnas mer? Och bättre hade väl varit ifall han faktiskt dött, typ blivit överkörd eller kraschat med ett plan, men Alzheimers? Det är ju som att det bara är författaren i honom som dött. Jag blev genuint ledsen.