Skräddaren

Butiken luktade starkt av svett. Lukten kom emot mig som en vägg av unk när jag klev ned för de tre trappstegen från gatan. Att dörren stod på glänt verkade ha liten effekt på atmosfären därinnanför.
Skräddaren tittade långsamt upp ifrån sitt arbete med ett brunt, rutigt kostymtyg vid en av de till synes avlägset unga symaskinerna.
Jag tog fram jackan och sa att jag ville ha en ny dragkedja. Han tittade på den, granskade noga kedjan och låset och gick sedan utan ett ljud in i rummet bakom själva skrädderiet. Han tog med sig jackan och lämnade mig med en tom papperskasse från Coop Extra och ljudet av Atomic Swings oförglömliga 90-talshit, och så lukten förstås. Knappt en minut i lokalen och jag började redan få huvudvärk. Medan Skräddaren rotade omkring i rummet bredvid funderade jag över vilka kunder han möjligen kunde ha annars. Av lukten att döma, människor vars kläder inte tvättades alltför ofta. Av kläderna på galgar längs väggarna att döma, människor som inte tvättade sig alltför ofta.
Skräddaren kom tillbaka, muttrade nåt om att han inte hade rätt färg, höll en annan dragkedja mot den på min jacka och tittade på mig med en plirig blick.

Jag: Jaha, men det spelar ingen roll vilken färg det är.
Skräddaren: Då slaktar vi den!

Han förklarade att det endast var själva låset som behövde bytas ut och att kedjan var det inget fel på. Han skred till verket med avbitare och långa gula naglar. Jag frågade vad det skulle kosta, per telefon hade jag fått 220 kronor som pris på en ny dragkedja. Han sa att det skulle kosta en femtiolapp. Jag insåg att jag inte hade kontanter och sa att jag bara skulle gå och hämta ut så kom jag tillbaka sen med kontanter.

Luften kändes ren och kemisk; bilarnas döda avgaser i kontrast mot den levande gasen hos Skräddaren. När jag öppnade plånboken för att ta ut mitt kontokort låg där en hundralapp. Fan, tänkte jag och köpte en Trisslott som tröst.

Jag lade upp en femtiolapp på bordet på den lilla lediga yta där fanns bland byxben och skjortärmar, trådnystan och saxar långa som mina underarmar. Jag sneglade ned i Skräddarens bröstficka och såg en fet bunt med sedlar, en 500-lapp runtom. Hela kassan där i skjortans späda hand.

Skräddaren: Jaha, va är du för en karl då?
Jag: Ursäkta?
Skräddaren: Mm... Vem är du då, är du Hudikbo du eller?
Jag, med viss tvekan: Ja... Sen ett litet tag tillbaka.
Skräddaren: Vad hette du sa du?

Jag svarade med mitt namn och började röra mig mot dörren.

Jag: Tack då!
Skräddaren: Tack tack.

När jag hade öppnat dörren och var halvvägs ute på gatan hörde jag honom bakom mig.

Skräddaren: Nu sparade du två... Etthundr... Etthundrasjuttio kronor. Vad ska du göra för dem?
Jag: Jag vet inte, köpa en lott kanske.