Min apati

Jag lider av ett syndrom som förmodligen inte är ensam om, men det är ensamheten som gör syndromet. Eller vad man nu ska kalla det. De dagar då jag är ensam, då jag har fullt ansvar för hur jag ska fördriva tiden och då jag har som mest saker att göra, det vill säga som jag borde göra, det är då det inte händer i stort sett någonting alls.

Jag dagdrömmer och gör allmänt meningslösa saker som skulle passa bättre när tid behöver dödas. Jag tittar ut och ser att det börjar klarna upp, de tunga och blöta molnen skingrar sig, kanske skullle ta en promenad, nja, det dröjer typ sju timmar innan jag tar mig ut. Då är det redan mörkt ute.

Imorgon repar Inuit för typ femte gången någonsin sen vi började för snart ett år sen. Inte så frekventa, men när vi väl får igång låtarna så är det riktigt grymt. Nu återstår bara en snygg kvinnlig synthbasist som kan locka folk till våra spelningar... Och som kan spela synth såklart. Någon som känner sig manad? Eller känner någon annan som kan manas?