Skapar-dämonen

Jag sitter och försöker skriva en låttext, men det går inte bra. Framförallt för att jag inte har ett självklart ämne. Jag har kommit fram till att det viktigaste när jag (inte man, i allmänhet, utan jag, personligen) ska skriva en låttext är att jag själv vet vad jag vill berätta. Om jag inte vet det kommer det att bli plattare än en plätta. Men om jag har en historia att berätta kan jag plocka fram bilder och åtminstone försöka förmedla dem. Tyvärr, och därför är jag oftast missnöjd i efterhand, så är berättelserna inte nog konkreta. Och om jag kanske bara ha en lös känsla att beskriva då säger det sig självt att även beskrivningen, själva berättelsen, kommer att sakna konkreta bilder.
För det tror jag är det absolut mest nödvändiga. Det är vad jag själv gillar i en text - att det finns tydliga bilder. För desto konkretare, desto mer exakt en text beskriver någonting, desto lättare blir det att relatera till ämnet. Om texten säger "You're wonderful and I love you" är det så allmänt att det bara blir blassé och passerar förbi utan att någon jävel bryr sig. Men om den istället säger "I love the way your teeth refuse to fall in line", ja då är det genast personligt och faktiskt.
Det var fan en ganska bra line, den ska jag använda i nån låt.
Jag har medvetet undvikit att skriva glada kärlekslåtar eftersom det är typ skitsvårt utan att det blir jävligt ostigt och smetigt. R'n'b har liksom ensamrätt på det. Och ångestlåtar om kärlek är ju alldeles för lätt att skriva. Och låtar som handlar om något helt annat vill jag skriva men då blir det alltid nåt pretto försök till politisk medvetenhet och korrekthet och det är fan den värsta skiten.
Nej det ska vara de där små bitarna av livet som faktiskt är unika och intressanta, de är de som ska vara där i texterna och sticka fram näsan och höras. Men vilka bitar är det då? Vilken bit av mitt liv är värt att tonsättas just nu?

Eller som någon så fint formulerat sig på en papperslapp på en vägg på gågatan här i stan: