onsdag 31 oktober 2007

Boden, Boden, stad i världen

I natt jag drömde något som jag aldrig drömt förut. Jag drömde jag var stenplatte-läggare som arbetade med att lägga stenplattor längs hela gågatan i Boden. På lunchrasten gick jag i någon av de många (!) klädbutikerna och handlade reakläder till Therese. Att lägga stenplattor var dock inte det lättaste. Det var som ett enormt pussel och det blev verkligen aldrig klart. Det var så sjukt mycket jobb. Jag vaknade med ångest.

I morse läste jag om Labero Magic Castle eller vad det nu skulle heta, den nya turistattraktionen i Boden. Det är verkligen det sjukaste jag hört på länge. Hoppas verkligen det blir verklighet, DET skulle ta priset om något.

- Nä, men, fint väder vi har fått iaf?
- Ja! Kallt och friskt.
- Underbart.
- Härligt. Bara det lilla problemet att det blir typ arton grader i min lägenhet. Jag sitter och huttrar vid datorn. Jag duschade nyss så varmt att det blev svårt att andas inne på toaletten.
- Ojdå.
- Ja det är sjukt dålig isolering i det här huset.
- Mm.
- Och då har vaktmästaren ändå varit här och tätat dörren extra.
- Mm.
- Du behöver ju inte låta så extremt intresserad.
- Tack.

måndag 29 oktober 2007

Apparently American Apparel

Jag var SÅHÄR nära att beställa kläder från American Apparel igår. [Håller tummen och pekfingret mot varandra] Men sen fick jag kalla fötter, eller något annat som gjorde att jag inte kunde genomföra köpet. Känns så himla jobbigt att man måste bekosta returfrakten själv ifall det inte passar. Är ju svindyrt att skicka paket till Tyskland. Typ 300 spänn med Posten och då vet man inte ens om/när det kommer fram. Sen tar det upp till tre veckor innan man får pengarna tillbaka.
Så det är en jävla risky business minst sagt. Men förutsatt att plaggen passar så är de ju ganska billiga och åtminstone av bilderna att döma snygga. Så vi får'la se. Ska ta hjälp av Andreas och hans måttband för att bedömma hur väl storlekarna stämmer överens med måttabellerna på hemsidan.
För övrigt intressant att bilderna på tjejkläder föreställer kvinnor som i de allra flesta fall inte har några byxor på sig. What's up with that? Visst det ser rätt sexigt ut med en oversized munktröja och inga byxor, liksom mysigt/sexigt, men ändå fullkomligt ologiskt att kvinnorna har så och inte männen. Men then again finns det säkert en vettig förklaring, typ att kvinnor blir köpglada av att se andra kvinnor utan byxor och att män helst vill att andra män behåller pantalongerna på. Så är det iaf med magasinomslag, kvinnoansikten säljer mer till båda könen. Dock inte halvnakna kvinnor, jag är ganska säker på att de säljer bäst till män.

Jag är tillbaka i Peet-ey-oh sen sent Igor. Har fortfarande inte vattnat blommorna, dags att göra det nu kanske.

torsdag 25 oktober 2007

The son of Mo, the herd leader

Nu finns Tom Violence att lyssna till på ett mycket bättre musik-community än Myspace. Kolla på http://www.purevolume.com/tomviolence. Jag roade mig med att skriva en liten biografi om Toms uppväxt bland renar i Lappland. Here it goes...

I was raised as a reindeer by a large friendly herd living in the mountains in the northernmost regions of Lapland, Sweden. When my upbringing reached its end, my muzzle was covered in downy hair and I was as anxious as the melting water pouring down the mountain to see what lay beyond the bend. I told my father, old Mo the herd leader, that I intended to leave the herd and seek the answers to all my questions, way down in human land. I had always felt different from the rest of the reindeer somehow. More, two-legged, is perhaps the best way to put it. I had also had almost no luck with the ladies; they seemed for some reason, not very interested in my shy advances.

So the day before the sun reached its peak, the so called Moo-summer, I headed down the mountain side with a nice bundle of fresh grass tied to my back. The streams of melting water trickling down the slope were quite enough to keep me from going thirsty on my long journey. I saw many other animals during those days of travel. Foxes, with their summer fur all fluffy and red; hares hiding in the bushes, their long cuddly ears reaching out to hear my yearning footsteps. I had also acquired a strange ability for a reindeer to have, which had puzzled and somewhat scared my father the first time I used it. But when he learned it was no danger in listening to it, he became very happy that his son, the herd leaders son, was the first reindeer ever to be able to produce such beautiful and alien sounds. I am sure you are wondering what these sounds were and how I produced them. Well, it's hard to explain, but I kind of tighten my mouth to a ring and blow air out of my lungs as hard as I possibly can. And at the same time I move about my tongue so that the sound shifts in character. It is indeed a marvellous sound, and just one of the many things that fuelled my ideas of me being, well in lack of better words, different from the other reindeer.

So as I was walking through the beautiful almost treeless landscape I made this glorious sound and beamed with happiness over the adventure on which I had now embarked. This was surely the start of something good and well needed.

To make a long story somewhat shorter, for I could sure enough go on for hours on end about all the exciting acquaintances that made me what I am today, you could say less of a reindeer. But I am quite sure you would not be interested in those, as they seem to me now, fairytales of old.

Today I am the musician and artist you commonly know as "Tom Violence". Feel free to listen to my work and, if you will, imagine the snow covered plains of Lapland. The temperature dropping below 30 degrees Celsius and the crisp air leaving you breathless or frozen solid. The northern lights playing with your eyes and your mind. Dazzling green patterns dancing on the star-spangled black night sky. Two eyes watching you. A hundred, maybe thousands of eyes watching you, in pairs. It's old Mo and his herd, waiting for my return. Waiting for me to fulfil my destiny, to be the herd leader. One day, I will answer that call.

Två månader till jul

Det är ju snart jul dårå... Nej men faktiskt, det ÄR snart jul, helt otroligt. Men det är bara att tro det, för snart måste man börja handla julklappar om det ska bli några glada miner på julafton. Jag vet inte ens var jag kommer vara på jul. Jag vill ju helst vara i Boden så klart, av flera anledningar, men jag har tidigare fått förfrågan om jag kommer kunna jobba här nere i Hudik under några dagar över julhelgen, så vi får väl se. All I know är att jag vill hem och träffa mina nära och kära och förhoppningsvis göra mysiga saker som promenera i skogen och sånt.

I god tid innan självaste Dopparedagen har jag fördigställt en liten lista över saker som man kan köpa till mig och slå in i rött papper om man vill göra mig glad.

Några böcker: Jonathan Franzen - "The Corrections", John le Carré - "The Spy Who Came in from the Cold", Haruki Murakami - "After Dark".

Ett armbandsur, Lacoste "Classic" med svart urtavla och svart armband. Eller en Nooka. Två helt olika klockor, men jag kan inte bestämma mig riktigt om jag vill ha klassisk och stilren eller cool (och ganska stilren).

En ljus mössa, typ naturvit/beige eller ljusgrå. Gärna med en liten tofs (!).

Ett Nintendo DS med spelet "Mario & Luigi, partners in time".

Världsfred.

Åh så frustrerande

Kuk-Heroes. Jag blir så arg på mig själv för att jag låter mig leva mig in i berättelsen. Sen blir det bara frustrerande eftersom de egentligen aldrig kommer någonstans, vilket var väldigt uppenbart när jag såg förra säsongen, typ fyra avsnitt åt gången. Nu när det bara är ett i veckan hinner man ju glömma mycket av det som hände i förra avsnittet och därför kan de ju komma undan med att det inte händer så mycket nytt. För det gör det verkligen inte. Dessutom har de så många trådar samtidigt, så många olika karkatärer att de inte kan visa alla i varje avsnitt. Alltså kan hela nästa avsnitt handla om hur de som inte var med i det här kommer ikapp på tidslinjen. Smart men fruktansvärt frustrerande för mig som tittare. Kuk-Heroes.

onsdag 24 oktober 2007

Lysande utsikter



Fan va bra. Jag vill också bli en brittisk gentleman.

Jag fick en skön sentimental känsla, precis en sån känsla som man vill få av att kolla på en matiné. Alltså en gammal "kvalitetsfilm", i det här fallet David Leans orginalfilmatisering från 1946 av Charles Dickens "Great Expectations" ("Lysande utsikter" på svenska). Kändes som de eftermiddagar, två gånger i veckan, när vi hade filmvisning när jag pluggade i Lund. Kändes bra. De kunde göra film förr i tiden. Visst, filmerna är ofta naiva och förutsägbara, men på ett charmigt sätt. Och även om Great Expectations var en aning teatral och konstlad så berörde den mig minst lika mycket som dagens mer verklighetstrogna filmspråk. Kanske mer, just för att den verkligen är en "film" - en saga. Jag insåg ganska snabbt att jag hade sett den här historen tidigare men då i den nyinspelade versionen från 1998. Men oj vad den här var tusen gånger bättre. Eller jag menar "Oi!".

Oi sir! Take yer 'at widd'ya will'ya!

Simkruka

Ännu en gång har jag bangat ur, legat kvar och lökat i sängen istället för att vara atlet och simma en halvtimme. Problemet är ju bara att det är så fruktansvärt tidigt att gå upp klockan 6.00 på morgonen, oavsett hur många timmar man hunnit sova innan. Min kropp går bara inte med på det. Så jag satsar på att ge mig ut på en rejäl långpromenad istället. Snart. Måste hinna hem innan 13.30 då Great Expectations går på SVT, fan va gött med matiné alltså. Ska nog inte göra nånting nyttigt på hela dagen tror jag och få massor med ångest över det. Så mycket ångest att jag inte kan göra nånting imorgon heller. Perfekt.

Seriöst dock. Det finns en sten i mitt bröst som väger lite extra tungt just nu. Jag MÅSTE hitta en lägenhet/rum i Stockholm under tio (10) veckor till våren. Antingen i början av terminen (typ 20 januari) eller början av april. Det bara måste ske. Jag vet att Andreas har ett rum hos sina föräldrar, men även om dte är otroligt generöst att erbjuda mig plats där vore det nog bättre om jag kunde hitta nån som ville hyra ut sin lägenhet i andra hand.

Ironiskt att det ska vara så svårt att hitta någonstans att bo i Sveriges största stad. Jävla skitstad.

söndag 21 oktober 2007

Apple pie

Skolan som jag pluggar på här i Piteå håller sig à jour med den teknologiska utvecklingen och har nu köpt in och utrustat en hel datasal med nya iMac. 24 tums skärmar, 2 GB RAM och 2,4 GHz processorer. Jag räknade snabbt ut att de 17 datorerna borde kostat strax över 300 000 kronor. Det kan man ju säga vad man vill om, men jag kan bara inte sluta tänka på hur mycket jag vill ha en sån dator.

Men istället bakade jag en äppelpaj som jag ska äta med marsansås ikväll när jag kollar på Ratatouille.



fredag 19 oktober 2007

Det luktar inte precis hallon...

...i Piteå. Det är heller inte särskilt roligt att sitta ensam en fredagskväll och glo på tv. Eller jo, ganska kul är det med Boston Tea Party och att sträckse säsong två av Heroes. Jag sparar dock avsnitt fyra till en annan kväll.

Innan det blev kväll var det dag. Jag spenderade den till att börja med i skolan. En som vanligt stökig lektion med designstudenterna som gav gymnasievibbar all over. Lärde mig dock ett och annat om Photoshop som jag sedan fick sätta på prov i inlämningsuppgiften som jag pysslade med under eftermiddagen när jag inte stod och svettades i tvättstugan. Men seriöst, det är verkligen inte snyggt att blanda svartvitt och färg. Möjligen om man har mycket kontraster och starka grundfärger à la cmyk. Men mjuka gråskalor och röda läppar is a no no.

Såhär blev iaf mitt alster...



Det är Simon B som sitter på ett kafé i Boden och håller upp en plastsked samtidigt som han poserar bredvid en polaroidbild föreställande han själv tagen någon minut tidigare. Jag var tvungen att hitta en bild med någon färgstark och rolig detalj i som kunde kontrastera mot det svartvita. Det var nämligen det som var uppgiften, att blanda, samt att lägga extra skärpa på utvalda delar av bilden, i det här fallet ögonen, polaroidbilden, skeden och munnen tror jag.

Här är också en a fish som jag gjorde i veckan åt Jonas Jonasby och hans rockensemble.

tisdag 16 oktober 2007

Piiiss coming from my aaass!

Av någon fullkomligt outgrundlig anledning har jag väntat ända tills idag med att kolla på de nya avsnitten av South Park. Så idag blev dagen då det så att säga "smällde". Än har jag iofs bara hunnit kolla på det ena, episod 8, som behandlar Tourettes syndrom. Det är ju så klart mycket roligt, även om Tourettes är något av ett öppet mål så lyckas de sätta bollen på ett förträffligt sätt rakt i krysset med en touch av drift med pedofili och judehat. I centrum står så klart Cartman, tv-historiens kanske elakaste och mest ondskefulla karaktär som dessutom ständigt lyckas vara ungefär så smaklös man kan vara. Men den absolut roligaste karaktären i det här avsnittet måste vara talesmannen för Tourettesorganisationen...

[Jävla Youtube tar bort olagliga klipp. Det roliga var här iaf att mannen har ett tic där han skriker olika variationer av "piss" och "ass". Till exempel "piiiss coming from my aaass!]

måndag 15 oktober 2007

Lögardagen

Okej, så det är meningen att man ska tvätta sig på lögardagen, lördag, men jag gjorde ett undantag och besökte Hudiksvalls badhus idag. Den uppmärksamme läsaren kan se att jag skriver det här inlägget tidigt på morgonen (07.55) och därmed dra slutsatsen att måndagen måste ha börjat exceptionellt tidigt för undertecknad. Så sant det är, jag vaknade av att mobiltelefonen spelade sin tillverkares signaturmelodi redan omkring 05.50.

Simning ska ju tydligen vara bra för kroppen. Det är det säkert också, jag kan inte påstå att jag mår dåligt. Men trött är jag, säkerligen mest på grund av den tidiga reveljen och frånvaron av intaget av en stadig frukost. Jag kan dock med säkerhet konstatera att trettio minuters simning i denna ogudaktiga timme har berövat mig lusten att äta. Åtminstone för tillfället.

Jag har åtagit mig, helt på eget initiativ, att löga bilen till följd av att den ser ut som om den just gått i mål efter att ha kört Paris-Dakar-rallyt. Det har den inte gjort, men den har gått en vända ut till [bushen] längs lerig skogsväg. För så är det här i Hälsingland. Det finns inte en asfalterad eller ens grusbelagd skogsväg att finna, de är alla gjorda av det extremt opraktiska materialet lera. För att få bukt med det oundvikliga kladdet och halkan som följer av regn eller de ymniga dammolnen efter sol så använder man den fantastiska metoden att salta vägen. Slutet gott allting gott, förutom att bilarna rostar snabbare än man hinner säga "the flux capacitor requires exactly 1,21 gigawatts of electricity to operate".

För att liva upp det här ganska bittra inlägget slänger jag in en bild. Det är en a fish jag gjorde till Kolsyra, den lokala studenttidningen.

fredag 12 oktober 2007

Ursäkta dröjsmålet, var god dröj

På grund av så kallad "hög arbetsbelastning" har jag varit oförmögen att lägga tid på annat än det absolut viktigaste under de senaste dagarna. Detta har inneburit alldeles för många timmar på buss för mitt välmående, och att jag skrivit tre nya låtar med Tom Violence. En av dem finns på Myspace, men jag tror jag ska vänta lite med de andra två. De är dessutom bättre.

Jag har också haft lite skola. En av uppgifterna bestod för min del av att göra ett porträtt av Andreas. Jag valde en av de roligaste bilderna jag kunde hitta av honom.

Så här blev min bild:



Lyckades inte riktigt fånga ansiktsuttrycket, men jag tycker ändå att dragen går igenom.

Jag åkte affärsklass på Norrlandskusten (busslinjen) igår. Där satt jag bland ett gäng medelålders tanter som i desperata försök att se yngre ut hade klämt in sig i Cheap Monday-jeans och köpt flashiga bredbågade glasögon. Jag gissar att de jobbade med någon sorts inredningsbutik alternativt något kulturorienterat. Typ kultur- och fritidsförvaltningen i någon kommun. Hur som helst visade de filmen "Den bästa av mödrar". Som vanligt lyckades jag sitta på en plats där ljudet inte fungerade, men jag hade sett filmen tidigare. Den är ganska bra. Sentimental och sorglig. Och när det började närma sig slutet var det som att alla tanterna blev en aning förkylda och började snörvla hemskt mycket. Jag vände mig om och såg idel våta ögonvråar och röda näsor. Gripande film minsann. Åtminstone om man är kvinna med hormonsvängningar. Näää. Äh.

måndag 8 oktober 2007

When I'm 24...

Det finns så mycket att berätta. Till exempel om hur behagligt dte var att åka i kustbussens affärsklass. Breda säten med eluttag. Såg La Moustache på vägen upp längs norrlandskusten. Väldigt intressant film. För er som inte känner till den, den handlar om en man som rakar av sig mustaschen bara för att finna att alla i hans omgivning fast hävdar att han aldrig haft någon mustasch. Det hela leder djupare och djupare in i total förvirring. Mycket bra iaf, fransk, snygga skor och så.

Eller så kan jag berätta om hur jag under helgen drack så mycket nyponsoppa i hopp om att det skulle bota min förkylning att min avföring blev näst intill svart. Åtminstone gissar jag att dessa fenomen var relaterade på ett eller annat sätt, för jag åt nästan ingenting annat än nyponsoppa under mina sjukdagar.

Inte för att jag är helt frisk ännu, men idag när jag kom hem från en relativt givande dag på skolan, vågade jag mig på att spela in en låt som snurrat i huvudet ett tag.

He's back...

torsdag 4 oktober 2007

Min lekamen har invaderats...

...av någon sorts bakterie, alternativt virus, som gör mig svag och allmänt slö. Näsan rinner konstant och halsen gör riktigt ont.

Så dagen har utgjorts av massivt tv-tittande och Rockyläsande samt förtäring av allehanda nyttigheter. Jag började med att göra hummus med sjukt mycklet vitlök i, typ en halv vitlök. Den har jag nu nästan ätit upp som dipp till skorpor. Drycker som intagits är Brämhults supergoda apelsinjuice (svider som fan i halsen), Ekströms blåbärssoppa samt mängder av Roiboos-te. Till middag försåg jag mig med en halv ostkaka från Bull-Olles och kanelbulledagen till ära har jag smällt i mig två kanelbullar och funderar på en tredje. Det hänger egentligen bara på samvetet om jag ska äta den eller inte. Ja alltså, samvetet som säger att den egentligen tillhör Therese. Men jag tror inte att hon tar illa upp.

Jag är ju trots allt sjuk. Och väldigt, väldigt svag.

onsdag 3 oktober 2007

Mörk choklad

Det är mörkt ute, och som jag påpekat någonstans för någon för några minuter sedan är jag van vid, uppväxt med, att mörkret är alldeles övermäktigt och överallt hela tiden under en stor del av året. Mörkret och kylan. Om jag tänker "vinter", blundar och gör lite snabba associationer kommer smaken av 30 grader kall snö och kittlar mig på tungspetsen. Jag får bilder i mitt medvetande av vit snö under kolsvart himmel. Av tjocka kläder som är som skönast när man får ta av sig dem. När fötterna går från att vara så nerkylda att man knappt känner dem till alldeles varma och pulserande. Ibland går det så fort att det börjar klia i dem.

Det här är ju mest minnen från min barndom. Men det är de minnena som gör mig till den jag är på nåt sätt. Vore det inte för min uppväxt i Boden skulle jag förstås inte rysa av njutning när jag får ta årets första långpromenad i minus 20 grader. Njuta av att kinderna blir alldeles stela och ögonfransarna fryser ihop. Njuta av, alltså verkligen NJUTA av, en kopp varm choklad ute i skogen, en mil nysnö och ett par längdskidor ifrån närmaste tecken på civilisation. Njuta av lukten av en brasa på björkved och pimpla och tälja och skotta och grilla och åka pulka och allt det där.

Och nu är jag ju nästan så gammal att det är legitimt att börja fundera på hur ens barns framtid ska se ut. Och det är klart att jag skulle vilja att de fick lite av det jag fick. Jag vet inte om det är stolthet eller dumhet eller vad det är.

Hur som helst sitetr jag och knaprar i mig mörk choklad. Kunde inte motstå frestelsen att köpa en kaka när jag var på Ica. Tyvärr upptäckte jag vid hemkomsten att det var slut kaffefilter och fick vika ett eget av hushållspapper. Det fungerade rent praktiskt, men gav en tråkig smak av papper till kaffet. Så halva koppen står och är kall här bredvid.

Duktig har jag varit också och nästan gjort klart den skoluppgift jag hade att göra under veckan. Nämligen att skriva ett litet dokument om typsnittet Univers. Som den typografinörd-wannabe jag blivit fann jag uppgiften mycket underhållande.

Det är för övrigt helt underbart att få kärlek igen efter två veckors långsam ensamhet. Tur att jag hann utnyttja ångesten till att skriva åtminstone en låt, för nu när jag är glad igen är kreativiteten som bortblåst. Låten ska bara spelas in så småningom. Skulle dock behöva hitta någon som vill hjälpa mig producera lite så jag får ihop ett gäng låtar med ungefär samma ljudbild. Vem vet, då kanske jag skulle åga mig på att satsa på ett solo-demo. Jag har ju bara designat typ trehundra sådana omslag redan.

måndag 1 oktober 2007

Självmordsväder

Hade nattligt besök i natt. Det var mysigt. En två meter lång snarkande man. Vi kollade på Curse of the Golden Flower av Zhang Yimou. Jag tyckte dock att den sög. Vackert och storslaget (löjligt storslaget) men helt utan djup. Jag kände verkligen inte för en enda karaktär. Men vi spekulerade lite i huruvida det hade att göra med att vi saknade något sorts kulturellt arv. Att filmen kanske spelar på något som alla kineser känner till. Men jag är ingen kines.

Ska vi prata om vädret? Nej det ska vi inte. Vädret är inte trevligt idag. Mjölkigt som i ett moln. Därför går jag inte ut. Jag försökte läsa en artikel i MKV-kursen som vi skulle läst til imorgon men insg ungefär tre fjärdedelar igenom den att det inte gav någonting. Så istället satte jag mig och gjorde en teckning i Illustrator.



Nu steker jag plättar och springer fram och tillbaka mellan stekpannan och datorn och håller nästan på att bränna varenda plätta. Helt otroligt hur jag kan hinna glömma bort spisen mellan varje plätta. Plätta.

Plätta.

Ni vet såna där stora, stekpannestora, som man gör på OJ NU GLÖMMER JAG SPISEN IGEN... 1 ägg, 1 dl mjöl och 2 dl mjölk x antalet personer.

Höll på att glömma igen. Den blev dock perfekt brun. Det är ganska bra att nästan glömma vända dem för då hinner de bli lagom bruna, annars är jag alltid för ivrig och vänder dem för tidigt.

I kväll sover jag i Pite men i morgon är det nattåget till Hudik som gäller. Jag har laddat upp datorn med filmer som jag kan se på kvällen (har kommit på att man kan boka tåget via telefon (old school visst?) och då får förmånen att bestämma om man vill ha över-, mitten- eller bottenslafen. Högst upp är så klart bäst. Då kan man lägga sig när man vill och slipper ha folk som kan titta på en när man sover FAN NU GLÖMMER JAG SPISEN IGEN... plus att man får ett alldeles eget eluttag och kan ligga med datorn och kolla på film. Enda nackdelen är väl att SJ... nej, Conne... eh, jag menar Veolias tåg är så jävla risiga att värmen inte funkar som den ska och det blir (åtminstone blev det det sist) extremt varmt högst upp.

Filmer jag har att välja mellan:

La Moustache (franskt och lite konstigt)
Inland Empire (Lynch!)
Unter Täglich Brot ("Vårt dagliga bröd" tror det stavas så)
Dig! (Någon slags dokumentär om The Dandy Warhols kompisband The Brian Jonestown Massacre)
The Last King of Scotland (Forrest Whitaker!)

Tror dock jag ska kolla på någon av dem redan ikväll. Dig! kanske. Den verkar rolig.