Lysande utsikter

Fan va bra. Jag vill också bli en brittisk gentleman.

Jag fick en skön sentimental känsla, precis en sån känsla som man vill få av att kolla på en matiné. Alltså en gammal "kvalitetsfilm", i det här fallet David Leans orginalfilmatisering från 1946 av Charles Dickens "Great Expectations" ("Lysande utsikter" på svenska). Kändes som de eftermiddagar, två gånger i veckan, när vi hade filmvisning när jag pluggade i Lund. Kändes bra. De kunde göra film förr i tiden. Visst, filmerna är ofta naiva och förutsägbara, men på ett charmigt sätt. Och även om Great Expectations var en aning teatral och konstlad så berörde den mig minst lika mycket som dagens mer verklighetstrogna filmspråk. Kanske mer, just för att den verkligen är en "film" - en saga. Jag insåg ganska snabbt att jag hade sett den här historen tidigare men då i den nyinspelade versionen från 1998. Men oj vad den här var tusen gånger bättre. Eller jag menar "Oi!".

Oi sir! Take yer 'at widd'ya will'ya!