No longer a child, not yet a man

Det känns ibland när jag vaknar att jag än inte är en vuxen människa. Visst har det egentligen bara med ideal och förutfattade meningar om vuxenlivet att göra, men hur gärna jag än skulle vara fördomsfri så tror inte pessimisten på andra sidan medvetandet att det är möjligt.
Jag inser också att jag förmodligen aldrig kommer bli särskilt bra på att ändra invanda vanor. Eftersom de är invanda. Eftersom de är vanor och eftersom jag inte längre formas särskilt mycket vad beträffar min fagra personlighet, vari vanor på nåt sätt utgör en byggsten.
Så, korten på bordet, jag känner mig inte riktigt vuxen än men vet också att jag inte längre är något barn (åsikter/kommentarer om detta uppskattas inte).

Var kommer denna fundering ifrån? kanske du undrar. Ibland vaknar man (och jag) ju bara med sådana tankar. Eller så somnade jag med dem. Eller så vill jag bara fördröja tiden innan armhävningarna.