Knock on wood, WHOOO!
Läste på Robins blogg att han stukat foten. Jag kände mig nödgad att bräcka honom i kommentarsfältet med en påminnelse om att jag faktiskt sträckt ledbandet en gång. Att jag nu inte kan vricka den foten längre på grund av det uttänjda ledbandet men att jag också är ganska motståndssvag i fotleden.
Hur som helst insåg jag också att det faktiskt är det värsta som hänt mig vad anbeträffar skador, ja och så den där gången när jag var typ sex år och blev sövd för att få två tänder utdragna och ytterligare sju lagade vid ett och samma tillfälle). Jag har aldrig brutit något, aldrig haft cancer (även om flera i min närhet har haft det), jag har aldrig blivit brännskadad och aldrig svimmat. De enda stygn jag sytt är när jag tagit bort födelsemärken. Och självklart var det inget fel på märkena.
Vidare fick det mig att undra, är anledningen till mitt oskuldfulla skadekonto att jag aldrig tar några risker? Borde jag testa min kropp mer? Borde jag leve mer on the edge?
Eller har jag bara haft tur? Tror jag på det sista alternativet är det väl bara att avsluta denna självreflektion med dessa anrika ord av visdom: TA I TRÄ!
2 kommentarer:
Jag har faktiskt också gått genom livet relativt skadefri. Jag har aldrig legat på sjukhus, jag har aldrig brutit något och jag har aldrig haft någon allvarlig sjukdom. Lunginflamation i lågstadiet är nog det värsta jag har genomlidit.
Ta i trä!
Idag är foten stel och knakar när jag går på den.
nu har det här inget med inlägget att göra men jag måste påpeka det ändå. jag tycker att du är snål som inte bjuder på en rssfeed till din blogg. sluta upp med snålheten./en vän i umeå
Skicka en kommentar