Svar på tal

Min läsarundersökning resulterade i 4 svar. Ungefär som jag räknat med då. Jag orkar inte göra någon analys utifrån det.

På tåget från Stockholm i går satt en tjej bakom mig med ett stort plåster på hakan. Hennes telefon ringde och jag tjyvlyssnade. Det lät ungefär såhär (tänk er att hon pratar som om hon har svårt att öppna munnen/röra käkarna):

"Hä ... Jo e-e bwa ... Bohfett fån a'ja ha bwuti tjähen på två fälle få en fih'er faft med gummifnoddar uh, å ja ha flagi ut nio tändä ..."

"Jo det är bra". Varför svarar man så när man inte menar det? Är det för att skona frågaren från det jobbiga i att måste höra att någon mår dåligt? Om man är rädd att veta det ska man ju inte fråga.

En annan jobbig fråga, för båda inblandade är när orden "har du legitimation?" yttras i samband med tveksamhet - inte inför tillräckligt hög ålder för ett köp - utan vid tvivel om tillräckligt låg ålder. Jag har de senaste tre dagarna fått visa leg vid två tillfällen då tågpersonal inte trott mig när jag visat min ungdomsbiljett eller bett att få köpa en resa som ungdom. Gränsen är 25 år i båda fallen. Jag ser alltså ut att vara äldre än så. Tänk hur snabbt det går från att vara lite spännande och smickrande att slippa visa leg på Systembolaget, att ha åldern inne, till att känna ångest över att åldern så mycket bakom sig. Jag vet att jag är "ung". Men "ung" i relation till allt färre. Eller så är det bara pinsamt att inte blir trodd. Eller så är det glasögonen.