Det är fanimej otroligt. Jag tror de senaste... FEM nätterna jag sovit i den här lägenheten har varit störda av festande. Jag vet inte om det är samma gäng, och egentligen är det väl lika sorgligt oavsett. Ska bli skönt att komma härifrån, jag känner det verkligen nu.
Det finns inget bättre än att dricka sprit i goda vänners lag. Eller åtminstone inte mer än kanske tre eller fyra saker.
Niklas säger: (21.17.27)
ska jag duscha först och sen ta en whiskey, eller ta en whiskey och duscha sen?
!andreas säger: (21.18.02)
dum fråga
!andreas säger: (21.18.06)
du tar en whiskey först
!andreas säger: (21.18.08)
duschar
!andreas säger: (21.18.12)
och tar en whiskey igen
!andreas säger: (21.18.16)
jag kan haka på
!andreas säger: (21.18.20)
jag har jim beam
Nä! Eftersom ingen gissade så tänker jag heller inte ge något svar. Det är ju liksom gåtans villkor att man måste gissa för att få veta svaret, eller hur?
Åter i Piteå, för sista gången, definitivt. Inte staden då, dte vet man ju aldrig, men den här lägenheten lär jag inte se mer efter de här dagarna.
Jag har ring och beställt mat från Thai Garden, ska hämta om... nu borde det vara 12 minuter kvar. Jag tänkte att jag skulle äta därifrån varje dag nu. Jag menar, det går ju inte att laga mat när man har packat ner köket!
Top Model på tv i kväll. Hoppas jag.
Så många saker jag har tänkt ta upp här i bloggen, men så få som jag kommer ihåg just nu. Inga fucktits. Det är ett riktigt projekt det här med att flytta. Jag ursäktar min bloggfrånvaro med detta. Dessutom har jag klämt några arbetsdagar på HT mitt i allt. Är alltså nere i Hudik nu, tillfälligt för sista gången så att säga. Massor av saker som ska ordnas; släpvagnar, matbord, kanske en bilstereo, vinterdäck, får man dricka ett glas vin i kväll månne?, mailkontakter och fan alltså jag har bara ett par jeans med mig ner.
Jag har insett att nu när jag fucktits har en massa saker att göra så blir bloggandet väldigt mycket i andra hand, eller tredje/fjärde snarare. Först nu när jag sitter och inte har något att göra kommer det upp på dagordningen. Jag gissar, aningen kvalificerat, att när jag någon gång i framtiden fucktits kommer fylla mitt liv med meningsfulla saker som t.ex. ett givande jobb och barn och sånt, då kommer bloggandet komma minst sagt i skym undan. Jag kommer nog inte bli den som lägger ut bilder på mina barn på bloggen och skriver om allt de gör, även om jag själv kan tycka att det är jätekul att höra om andras barn. Bloggande är verkligen inte något särskilt intressant att hålla på med. Det suger ganska hårt fucktits.
Är det inte konstigt det här med hur saker alltid ordnar sig? Det är ju verkligen nåt man bara säger, alldeles för ofta säkert. Men av alla saker man bara säger är nog "det ordnar sig... det gör det alltid" också den sak som är allra minst en sak man bara säger. För det ordnar sig alltid. På ett eller annat sätt. Kanske är det den där andra tilläggsmeningen som garderar en så pass att det garanterat blir sant. För på ett eller ANNAT sätt kan ju betyda vad som helst. Men även om det är jävligt jobbigt och tungt och saker inte blir som man vill så kan man ge sig fan på att det faktiskt ordnar sig till slut. På ett eller annat sätt då. Eller så dör man. Fast det kanske är ett annat sätt.
Jag har nu packat ungefär 15 flyttkartonger. Böcker mestadels, lampor, husgeråd, teknikprylar, sladdar... Allt j-la möjligt. Jag ska börja plocka isär bokhyllan nu hade jag tänkt, måste göra nåt annat än packa, det blir enformigt. Alldeles för mycket springa fram och tillbaka och leta saker som skulle kunna fylla ut ett visst hål men som inte är för tunga. Jag har en fin bild på alla kartongerna, men i en av kartongerna ligger sladdarna som jag använder för att föra över bilderna från kameran, så jag får lägga upp dem nån annan gång.
Omastrade men nästan färdigmixade. De låter som små pärlor. Eller typ sönderslagna dockor. Eller gafflar som fastnat i hålen i diskhon och blivit böjda. Eller kaffefläckar. Ja ni fattar, bra med andra ord.
Och vad gör man med gamla bananer?
BANANKAKA!
Jag följde receptet men hade bara ett ägg och bakpulver istället för rent natriumbikarbonat. Men det blev fantastiskt gott ändå.
Okej det där med neurobiolog i förra inlägget... Det är alltså så att en av huvudpersonerna i boken är neurobiolog (eller nåt liknande) och därav liknelsen.
Det verkar som om herr hyresvärd till slut lät oss - unga och nyutbildade som vi är - hyra den omotiverat dyra lägenheten. Jag vågar inte pusta ut förrän kontraktet är påskrivet, men i morgon ska jag ändå boka en släpvagn och säga upp vår lägenhet här i Pite.
Inuit-mixandet går framåt, bara typ en låt kvar att mixa. Sen är det bara för David att lära sig mastra så har vi fem rackar-rykare klara. För övrigt var TDE-spelningen i lördags minst sagt lyckad. Vi spelade fem låtar plus A Smile... som extranummer på begäran från några entusiastiska i publiken, som bestod av cirka 85 personer (i ett vardagsrum). Alla rymdes förstås inte i det rummet, men det var fullt kan jag lova. Och det var jävligt roligt. Peppen peppen.
Jag gillade och svor tyst över Robins kommentar: "Man hörde nästan inte dig på grund av hon som stod bredvid och skrek med i låtarna". Det är klart att det är roligt med ett visst mått av fanatism, smickrande och så, men ja, jag kan inte annat än hålla med, jag hörde knappt mig själv stundtals.
Jag känner mig lite pluffsig och lägenheten ser ut som hejkomochhjälpmigochingenkom och jag orkar fan inte göra ett skit åt nåt av dessa sorgliga faktum. Jag ska duscha, sova tills jag vaknar och sedan återigen cykla ner på stan för att uträtta några "ärenden". Det är väl en hälsosam vana får jag trösta mig med.
The Echo Maker är för övrigt snart slut, 570 sidor riktigt, riktigt bra läsning. Sjukt bra faktiskt. Den är helt jävla genialsk, bokstavligen talat. "Richard Powers is a true genius" eller nåt liknande står det på omslaget - ett citat från en överförtjust recensent. Jag måste hålla med. Mannen verkar faktiskt vara något av ett geni. Han skriver vackert och smart och otroligt detaljerat vad beträffar karaktärerna och deras känslor. De lever verkligen i mig genom berättelsen. Dessutom beskriver han en värld som åtminstone jag tar för verklig till den grad att jag får stoppa mig själv i tanken och intala mig att det bara är fiktion. Det är så fullspäckat av fakta och kunskap att jag knappt kan bestämma mig om jag läser för att veta vad som ska hända i storyn eller om jag läser för att lära mig mer om allt från neurobiologi till amerikansk miljöpolitik, allt detta "fiktiv" fakta som skulle kunna vara hämtad direkt ur den verkliga verkligheten. Richard Powers är alldeles riktigt ett geni, han skriver konstnärligt men också med en vetenskapsmans, kanke med en neurobiologs, skickliga och skarpa öga för detaljer och sanning. Jag är imponerad av, och fullkomligt förlorad i berättelsen. Bara hundra sidor kvar. Ska läsa några innan jag somnar.
Stress!
Har klippt mig för en stund sedan, lite synt-style lång lugg (fast inte alls) men ungefär som jag brukar. Var dock en annan hårfrisörska (roligt ord) då min "ordinarie" var sjukskriven. Det kostade 400 jävla spänn och dessutom köpte jag vax och shampoo (visserligen ett kampanjpris) för 195 (vaxet kostar 189 löst) så nu måse jag fort som fan sätta över pengar på mitt kort så jag kan åka bussen som går från stan om 25 minuter.
Helvete!
Om ganska precis en timme åker jag bussen till Skellefte. Där ska det repas och så för att sedan fortsätta turen mot Ume på lördagen. Där ska det spelas och så. Sen ska jag sova bredvid en snarkande rotweiler. Får äta ett paket allergitabletter och sova med Bricanyl-inhalatorn i munnen så går det nog bra. Det enda jobbiga med en annars (förhoppningsvis) väldigt rolig helg är... Ja ni gissade rätt - kustbusshelvetet. Jag måste dessutom gå en extra vända på stan här i Pite nu innan bara för att ta ut pengar som jag vänligen ska skänka till Veolia Transport.
Kommer nog inte uppdatera något förrän tidigast på söndag kväll. Då vet jag förhoppningsvis om jag fått lägenheten i Hudik också.
Hmm, det är mycket förhoppningar nu. Det ligger liksom ett moln av oförkunnade förhoppningar i luften framför mig, tillräckligt långt bort för att jag inte ska nå det. Jag sträcker ut armen, spretar med fingrarna men inget händer. Bara någon som tittar lite konstigt på mig genom en glasdörr (jag sitter i en datasal på skolan, typ sista gången innan maj). Nu ska jag kissa och vandra ner mot stan.
Följande är ett svar på Robins inlägg om resor.
Ja du vet väl vad jag tycker. De borde riva ut hälften av alla sätena på bussar och tåg så skulle det bli så mycket bättre. Och köra dubbelt så fort. Köer är väl en sak, men långa resor är en annan (whatever that means). Tyvärr har jag lyckats dooma mig själv till ett liv av resor. Inte till exotiska platser och främmande kulturer och allt det där. Nej till andra, lika gråa och kalla delar av Sverige där man får sova på golv och tvätta sig med sitt dyra schampoo på hela kroppen för att man glömt att ta med sig tvål och duschens ägare av någon anledning inte verkar använda detta medel och när man sen kommer ut ur duschen förhållandevis ren så inser man att man inte har några rena kalsonger med sig och att duschen var förgäves vad beträffar fräschör och man tvingas gå hela dagen och känna sig äcklig och inbilla sig att det luktar illa från ens skrev och man tappar matlusten och folk tittar på en konstigt och man får huvudvärk. Jo och där det inte finns en burk jordnötssmör i kylskåpet att äta ur vid behov.
Nä men, jag skulle inte påstå att jag är en sån som klagar.
Festen fortsatte med efterfest. Jag vaknade och trodde det var morgon, kollade på klockan - halv fem - lyckades dock somna om och vaknade igen vid åtta. Festen var slut men jag var pigg, sådär obehagligt pigg som om jag var nervös inför något. Jag inser väl nu att jag säkert är lite nervös för det här med lägenheten. Men jag ska ringa i dag och stå på mig tänkte jag.
Wacom-plattan går varm. Jag har ägnat två timmar åt att göra ett självporträtt.
Jo, jag har flyttat datorn till Thereses skrivbord. Hatar skrivbordet, men har iaf internet.
Jag hörde av min far att japanska bilar av tradition bara byggs för att hålla i tio år, vilket skulle betyda att en rostskyddsgaranti på nio år blir ganska meningslös. Det låter som en skröna och en låg fördom, men oavsett om det är sant eller inte verkar det vara en taktik som Apple, amerikanska datorbolaget ni vet, har anammat. Jag kom nämligen hem till Pite i dag för att finna att min vackra lilla trådlös-router "Airport Express", tillverkad av nämnda elektronikjätte, inte längre fungerade. Den är helt enkelt död. Finito. Gone. Lämpligt nog endast några månader efter att den lagstadgade svenska reklamationsrätten slutat att gälla. Så nu sitter jag vid Therese skrivbord med en sån där "sladd" eller "kabel" inkopplad i min laptop. Det suger sannerligen mycket, mycket hårt.
Av den här anledningen kommer jag nog inte vara uppkopplad så mycket de närmsta dagarna, eftersom alla roliga leksaker som jag kan koppla in i datorn är stationerade vid mitt skrivbord och jag har ingen längre kabel än denna drygt 1,5 meter långa.
Jag fick dock mitt efterlängtade ritbord i dag. Det är helt klart en av de bästa julklapparna jag fått någonsin, otroligt rolig leksak och användbart arbetsredskap. Jag skissade snabbt ihop en liten tackteckning. Gick ungefär en triljon gånger snabbare än med musen och då är jag ändå ovan den här digitala pennan.
Som vanligt här på Ankars är det fest när jag är som tröttast efter en lång bussresa (utan filmvisning). En dusch och ner mellan lakanen. I morgon är en annan dag, tyvärr också den utan en varm kropp bredvid mig i sängen men väl med en vacker stämma i telefonen.
Kolla nere till höger under "Länkar", "Arkiv" och min profil och du kommer finna en fin svart lista som uppdateras en gång i minuten som visar vad jag lyssnar på för musik för tillfället. Jag har gått på den här Last.fm-grejen, vet egentligen inte vad det ska vara bra för, men det är så enkelt och anonymt att jag köper det. Ingen Facebook-fascism.
Jag tjuvöppnade svärmors Zoegas-paket som jag hittade i skafferiet. Jag stod helt enkelt inte ut med Gevalia längre. Säga vad man vill om Gävles stolthet, men gott är det inte. Zoegas Blue Java is the shit. Det är till och med gott kallt.
Jag väntar telefonsamtal om lägenhet, försöker verkligen styra blicken mot Word-ikonen nere på skärmen men klickfingret vill bara inte veta av den. Jag har kanske skrivit en halv sida i dag istället för de typ två sidor jag borde ha skrivit. Jag tror dock på allvar att jag kommer vara klar innan dagen är slut. Jag måste in principo vara det eftersom det ska lämnas in på fredag och jag knappast kommer ha tid nå mer innan dess. Det ska mixas musik och åkas buss, kul.
...Brunt och bittert och gjort på brända bönor och vatten, men man bara måste älska det. Jag tänkte "kanske lika bra att höra av sig i god tid om sommarjobb, om inte annat för att kolla vilket datum de ville att jag skulle höra av mig med ansökan". Så jag mailade tidningen och frågade om de ville ha mig, och det ville de. Redan i slutet på månaden ska jag jobba lite också.
Bilen är ihopskruvad också! Blev över några skruvar dock... Hmm. Om någon vet varför i h-vete det har läckt in typ tre liter vatten på vänstersidan av golvet kan de gärna höra av sig. Jag har misstänkt bland annat: läckage vid tvätt med högtrycksspolning; ventilationstrumman som går från mittkonsolen och under förarstolen; kranen som reglerar ventlationens värme som sitter ovanför gaspedalen (ja den läcker litegrann men knappast tillräckligt mycket); spolarvätskeslangen till bakrutespolningen. Men tyvärr verkar inget av det vara anledningen. Fu-uck.
Satt mest i en bil i går. Eller två bilar var det visst. En isärplockad bil på tork (hittade en tio-öring, en tandborste, en bläckpenna, smuts, skruvar och krokar som borde sitta fast någonstans kan tyckas...) och en lyxigare och bekvämare bil av samma fabrikat fast typ femton år yngre (som dock verkar krångla minst lika mycket) - Ooo jag rullar jag rullar...
Vi åkte till Gävle för att fira Thereses farbror som fyllde år. Där fanns även riktigt goda biskvier, ett litet barn som var: sött, skrikande, sovande och kalt på bakhuvudet. Sen åkte hela gänget hem igen, köpte pizza och åt sen middag. Innan läggdags kollade vi två avsnitt av Macken. Jag trodde inte jag skulle tycka om det överhuvudtaget, men skrattade gott flera gånger. Kanske var det för den höga nostalgifaktorn eller så var det genuint bra. Jag röstar dock på det första. Susanne Alfvengrens version av intro-musiken var riktigt bra, bortsett från texten, go Gotland!
Så i dag gäller det för undertecknad att få sin tumme ut ur sin röv och skriva klart slutuppgiften i MKV:n, sen har Therese lovat att hjälpa mig att planera mitt uppsatsarbete. Det känns tryggt.
Jag har redan fördröjt arbetet med 25 minuter med att skriva det här, läsa lite om Sufjan Stevens (but why?) och jag skyller hela min dåliga koncentrationsförmåga på det faktum att jag har en massa bajs i ändtarmen som vill ut samtidigt som det lyser en glad röd mun under handtaget på toalettdörren. Jag tänkte såhär: om jag lyckas göra klart uppgiften OCH ägnar en timme åt att skriva ner olika versioner på frågeställningar till examensuppgiften så kan jag belöna mig med att se The Kingdom sen. Therese är inte hemma förrän åtta efter jobb och stallvistelse så jag gissar att jag inte kommer ta itu med arbetet än på några timmar. När katten är borta dansar...
En lägenhet, 51 kvadratmeter. Och det känns ju på en gång när det är rätt. Bara synd att man inte kan säga "JA" och få en nyckel. Nej först ska det ringas och övertygas och vara vuxen och vara mogen och verka bra och bättre än man är. Ja man ska till och med behöva vara lite nervös. För det vore ju så bra och det vore ju så perfekt. Lite dyrt kanske, men ack so nice.
För att fira Therese redaktörsjobb har jag köpt en flaska champagne. Inte Asti, inte René Barbier, inte något italienskt mousserande rosévin utan riktig fransk champagne. Jag hoppas hon inte läser det här innan hon kommer hem i dag. Flaskan (som är en liten flaska för den var ändå jättedyr) ligger på kylning. Den är blå och snäppet billigare än Moët (som kostade typ 180 för en liten flaska). Egentligen är jag väl inge vidare på att bedömma viner, men jag ville; 1. Att det skulle stå "Champagne" på flaskan och 2. Att det inte skulle smaka rövsvett som jag anser att typ Asti har en förmåga att göra.
Nu får den där hyresvärden ta och ringa upp tycker jag...
Så här är det. Jag dricker kaffe, det är en aning för starkt för tungan och säkerligen för svagt för huvudet för det händer inte mycket där inne. Jag skulle behöva göra bort slutuppgiften i MKV:n så att jag kan börja med examensarbetet. Men inte då. Dessutom har jag tagit en allergitablett för att lindra efterdyningarna från besöket i stallet igår och katthemmen som jag uppehller mig i. Så inom kort kommer jag förmodligen bli väldigt trött av den. Piss and blood alltså.
Piss and blood.
Det behöver väl knappast någon presentation. Men tänk dig att du står på Pressbyrån, eller kanske Press Stop (eller vad det heter), och så ser du en tidning du blir intresserad av. "Men..." tänker du "...fan va cool. Den här måste jag ha!". Det är bara det att den är gratis, och tidningshyllan är den datorskärm du har framför dig just nu.
Varsego!
Tack å braaa!
KLTR.
Jag hoppas nu verkligen att alla typsnitt och allt är med i den här nedbantade web-version.
Nu har undertecknad lyssnat på samma låt på repeat 29 gånger i kväll. Det är tidigare nämnda slaskmix av Inuits framtida monsterhit "En Förlorad Generation". Vi är typ bäst helt enkelt. Och jag är så otroligt sugen på att dela med mig av härligheten, men ni får helt enkelt vänta lite till.
Tack å braaa!
Ja så börjar den, en av låtarna som vi selat in med Inuit. Det låter skitbra, och då menar jag skiiitbra (med riktigt norrländskt sje-ljud).
Under övriga nyheter kan nämnas att jag haft en del strul med tryckeriet. Förhoppningsvis kommer jag väl att få mina maasin i rätt version till slut, men vi kan väl säga såhär: jag fick några aningen felaktiga tryck utan kostnad, så det var väl helt okje ändå. Men jag hatar när detaljerna inte riktigt blir som man vill.
Nu är det snart lektion, kanske.
Sen får jag träffa en trött Moses som har varit duktig och varit hos veterinären och blivit pricktestad idag. De tror tydligen att han är allergisk mot hö. Jagska läga upp en jätehemsk bild på när han liger sövd på undersökningsbordet sen. Ser så hemskt ut. Hemskt. Det är hemskt... Hemskt. Säger man ett ord nog många gnger tappar det verkligen all betydelse.
Hemskt.
Väldigt fashionabelt.
I morgon blir det kustbusshelvetet igen, men for a good cause, ska nämligen spela in sång på Inuit-låtarna. Och kanske även bas när kvällen kommer. Då är det ju typ klart sen. Lovely lovely. P3/MTV/ZTV/Afrikaturné nästa.
Jag kan även stolt konstatera att Turn Down Elliot ska spela den 19:e januari. Någonstans i ett kollektiv i Umeå. Fyrkantig sak... ni vet... om ni inte är där...?
Och jag måste erkänna att det känns bra på sätt och vis att vara i ett hem som, visserligen är tomt på närhet och kärlek men helt och hållet mitt eget, ja och Thereses då. Efter att ha kuskat runt och bott i andra människors hem i mer än två veckor är det skönt att få sitta vid mitt eget skrivbord, sitta på min egen toalett och slå på min egen, eller ja, Thereses (hur skriver man egentligen ägandeformen av Therese?) tv.
Det vore så oändligt skönt att få bo i en riktig lägenhet (eller rent utav ett hus... någon gång), inget studenttjafs med vilda fester på tisdagar och fåtöljer på gångvägarna, och att få göra det med den person som betyder mest för mig. Att få köpa nya köksmöbler, att få köpa ett snyggt duschdraperi och att slippa att texten på deodoranten nöts bort av att den ligger och skramlar i en necessär.
Jag hade två saker i brevlådan.
1. En H&M-katalog för våren 2008, fina badkläder.
2. Ett mjukt grått paket från... Threadless! Jag ska fotografera mig själv i de nya tröjerna i morgon och casha in bonuspengarna (den elfte tröjan blir gratis).
Nu måste jag verkligen försöka ta igen lite sömn. Mm, det glömde jag ju. Jag kommer närmast från Skellefte efter att ha spelat in fem låtar med Inuit på fredagen. Såhär gick det till...
Jag sov i Gävle eftersom Therese jobbade där onsdag till fredag. Jag ställde klockan på 04.50 (på torsdag kväll), steg upp, gick till tåget, bytte till buss i Sundsvall, var i Skellefte vid 14.00, åt på Subway (mm mm mm), hjälpte David ställa in ljudet i studion, började spela in nån gång på kvällen - typ 20.00, slutade spela in vid 05.00, sov strax innan 06.00. Så om man inte räknar den sporadiska och minst sagt lätta sömn jag fick på tåg och buss på vägen upp genom Sverige så var jag vaken i lite mer än ett dygn. Och det känner jag nu. Så istället för att sitta här och skriva dagbok ska jag sova. Ensam och bedrövlig. Fast lite skönt ändå att vara i mitt eget hem. Måste sova till tio så jag kan handla frukost på Konsum, annars blir det torra lussekatter.
Jag mindes plötsligt att jag skrev en årsbästalista med lite olika kategorier för ett tag sen på beställning från Norrbottens-kurirens nöjesredaktör. En snabb sökning på deras hemsida avslöjar dock att listan aldrig publicerades. Eller inte än iaf. Men i dag publicerades på deras webb en artikel som annonseras som den sista i raden av årsbästalistor. Den är inte skriven av mig.
Så därför får ni få privilegierade ta del av mina väl utarbetade listor. Dessutom passar jag på att lägga till en skiva på min lista över årets album. (Det här är alltså enbart för min egen tillfredsställelse.)
Niklas listor:
Årets plattor (topp 5 + 2)
0. The National - Boxer; Jag är bara så glad att jag inte missade den här.
1. The Twilight Sad ‐ Fourteen Autumns & Fifteen Winters; Årets album är en skränig ångestmaskin från Skottland.
2. Arctic Monkeys ‐ Favourite Worst Nightmare; Jag försökte länge undvika hajpen omkring Arctic Monkeys, men deras andra album är för bra för att gå miste om. Som musiker gör de mig avundsjuk.
3. Bowerbirds ‐ Hymns for a Dark Horse; Årets bästa melodier. Avskalat, akustiskt och väldigt stämningsfullt.
4. Familjen ‐ Det snurrar i min skalle; Egentligen ville jag ha med Junior Boys på listan men de lyssnade man ju tydligen på förra året...
5. Andrew Bird ‐ Armchair Apocrypha; Pretto i kubik, men beroendeframkallande bra.
6. The Mary Onettes - The Mary Onettes; Så sjukt snyggt producerad skiva, jo och låtarna är rätt bra de med.
Årets blogg/webb: www.thecobrasnake.com. Mark Hunter fortsätter leverera bilder på coola människor från coola fester. Ett ganska hjärndött men ständigt återkommande tidsfördriv. Fast egentligen är nog mitt bästa webb i år, nej, förra året (!), Threadless.
Årets filmer (topp 5):
1. Last King of Scotland; Ett av Forest Whitakers största filmögonblick hittills, vilket säger allt.
2. Children of Men; Jag har inte läst boken, men filmatiseringen ger ungefär samma känsla som att läsa en riktigt bra bok. Jag fullkomligt sugs in i den minst sagt skrämmande fantasin.
3. Ratatouille; Jag trodde inte att det skulle funka lika bra när Pixar skulle animera människor, men jag hade så klart fel.
4. Knocked Up; En uppfriskande romantisk komedi som har två saker som få andra filmer i samma genre har. Humor och romantik.
5. 300; Inte så mycket film egentligen. Mer som en väldigt levande målning, som skickar rysningar längs med ryggraden.
Årets tv: South Park (via nätet). Oftast aktuellt och befriande politiskt inkorrekt, alltid hysteriskt roligt och stilsäkert.
Årets plagg: Stickade tröjor från Merde!. Speciellt den svarta cardiganen med flärp högst upp i knäppningen. Och fasen om jag inte hittade en av deras snyggaste tröjor på rean här nere i Gävle i går, i min storlek! Men jag kunde bara inte ta mig råd. Kostade ändå 700 spänn.
Årets viktigaste hajp: Viktigast som i "for the greater good": plug in-hybrid-bilen. Hoppas oljebolagen inte rår på dem.
Årets mest onödiga hajp: Paret Schulman.
Årets viktigaste händelse i mitt eget liv: När jag inte sökte till Idol 2007.
Men jag har fullt upp. Och jag bor i en resväska. Arbetsdagen börjar 8.30 (i dag 9.00 på grund av en dusch) och pågår till efter 17.00 någon gång. Lunch 12.00-12.45. Therese har strukturerat mina dagar under arbetet med slutuppgiften i MKV. Det är tur, för jag är en sån där hemsk människa som inte gör det jag ska förrän jag absolut måste. Å andra sidan betyder det att jag spenderar väldigt mycket tid med att helt enkelt göra sånt jag tycker är roligt som oftast är väldigt kreativa och givande saker. Fasen alltså, jag vill jobba inte plugga. Jag vill jobba med det jag tycker är kul och som jag är bra på. Jag känner verkligen att jag kan ge något. Gäller bara att hitta de som vill köpa mina tjänster. Kanske skulle gå nån kurs i att starta eget. Eller bara vänta på att nån kommer och ger mig en lektion. Det skulle jag behöva. Fan. Äh, fan va jag svär. Jag är dum i huvet.
Nu ska jag skriva lite om vilka konstruktiva kunskaper jag kan få från hermeneutiken. Förhoppningsvis är det lättare än det låter.
