Movin', move-in, moo-win, movie 'n...

Det verkar som om herr hyresvärd till slut lät oss - unga och nyutbildade som vi är - hyra den omotiverat dyra lägenheten. Jag vågar inte pusta ut förrän kontraktet är påskrivet, men i morgon ska jag ändå boka en släpvagn och säga upp vår lägenhet här i Pite.

Inuit-mixandet går framåt, bara typ en låt kvar att mixa. Sen är det bara för David att lära sig mastra så har vi fem rackar-rykare klara. För övrigt var TDE-spelningen i lördags minst sagt lyckad. Vi spelade fem låtar plus A Smile... som extranummer på begäran från några entusiastiska i publiken, som bestod av cirka 85 personer (i ett vardagsrum). Alla rymdes förstås inte i det rummet, men det var fullt kan jag lova. Och det var jävligt roligt. Peppen peppen.

Jag gillade och svor tyst över Robins kommentar: "Man hörde nästan inte dig på grund av hon som stod bredvid och skrek med i låtarna". Det är klart att det är roligt med ett visst mått av fanatism, smickrande och så, men ja, jag kan inte annat än hålla med, jag hörde knappt mig själv stundtals.

Jag känner mig lite pluffsig och lägenheten ser ut som hejkomochhjälpmigochingenkom och jag orkar fan inte göra ett skit åt nåt av dessa sorgliga faktum. Jag ska duscha, sova tills jag vaknar och sedan återigen cykla ner på stan för att uträtta några "ärenden". Det är väl en hälsosam vana får jag trösta mig med.

The Echo Maker är för övrigt snart slut, 570 sidor riktigt, riktigt bra läsning. Sjukt bra faktiskt. Den är helt jävla genialsk, bokstavligen talat. "Richard Powers is a true genius" eller nåt liknande står det på omslaget - ett citat från en överförtjust recensent. Jag måste hålla med. Mannen verkar faktiskt vara något av ett geni. Han skriver vackert och smart och otroligt detaljerat vad beträffar karaktärerna och deras känslor. De lever verkligen i mig genom berättelsen. Dessutom beskriver han en värld som åtminstone jag tar för verklig till den grad att jag får stoppa mig själv i tanken och intala mig att det bara är fiktion. Det är så fullspäckat av fakta och kunskap att jag knappt kan bestämma mig om jag läser för att veta vad som ska hända i storyn eller om jag läser för att lära mig mer om allt från neurobiologi till amerikansk miljöpolitik, allt detta "fiktiv" fakta som skulle kunna vara hämtad direkt ur den verkliga verkligheten. Richard Powers är alldeles riktigt ett geni, han skriver konstnärligt men också med en vetenskapsmans, kanke med en neurobiologs, skickliga och skarpa öga för detaljer och sanning. Jag är imponerad av, och fullkomligt förlorad i berättelsen. Bara hundra sidor kvar. Ska läsa några innan jag somnar.