Kv. London

Jag kom, jag såg, jag grät inombords, jag ringde några samtal, jag spelade lite Mario, jag återsåg ljuset.

Alltså, den lägenhet (läs: knarkarkvart) som jag skulle bo i var ett skithål. No offense den som möjligen kan känna någon sorts stolthet över cellen, men där kunde jag bara inte bo. Jag blev deprimerad av den. Av de begagnade snusarna på golvet och de gröna potatisarna i skafferiet.

Ett samtal med en snäll kusin och nu bor jag åter i Sverige.

Komiskt nog liknade jag cellen vid den lägenhet jag nästan bodde i under min två veckor långa rekordkorta tremånadersvistelse i Storbrittaniens hufvudstad. På väg från cellen till min mecenat såg jag på en vägskylt att kvarteret hette just "London".

Nu fick jag en vacker bild på telefonen.