Varför finns det ingen tv-spelskritik?

Dagens insikter:

1. Det tycks finnas mängder av infallsvinklar till hur man skulle kunna forska på spelrelaterade frågor. Till exempel spelens psykologiska effekter, sociala effekter, kanske även politiska effekter och självklart ekonomiska effekter. Men det verkar fortfarande inte som om någon vill ta tag i själva spelupplevelsen och titta närmare på de specifika spelens inre världar/berättelser. Det vill säga studera ett tv-spel som ett verk och inte som ett fenomen. Visst är ovanstående effekter av tv-spel intressanta och väl värda att forska om, men för detta krävs inte någon större inlevelse i spelarens perspektiv, tv-spel blir någonting man studerar utifrån, ett försöksobjekt som bäst.

2. Det finns ingen spelkanon; ingen samling av kulturellt och/eller intellektuellt betydelsefulla verk. Det blir tydligt när man tittar på den forskning som gjorts om tv-spel. De studerade verken är oftast väldigt spridda med avseende på genre, ålder, spelmekanik, etc. vilket ger ett intryck av att forskaren inte har någon personlig känsla för spelmediet utan har valt mer eller mindre på måfå bland de existerande titlarna – på ett sätt som jämställer exempelvis gamla och banalt enkla spel som Pong eller Pac-Man med moderna och väsentligt olika spel som Half-Life eller NHL 2000. Det ger ett intryck av att forskaren inte själv har någon relation till spelmediet; inte själv spelar. Att ställa Pong och Half-Life inför samma vetenskapliga åskådning är i själva verket som att jämföra en 30 sekunders stumfilm från en tid då film inte var annat än rörliga fotografier med en modern Hollywood-produktion i stil med exempelvis The Bourne Ultimatum som upptar hundratals (eller kanske tusentals) kreativa hjärnor i skapandet. Frågan är hur en sådan jämförelse ska kunna ge ett fruktbart resultat. Och ännu viktigare, det bekräftar behovet av en medveten och insatt (beläst, i det här fallet – spelande-erfaren) kritik.