Jo tack det är förjävligt

Åsså kommer man hem och vad sitter inte utanför dörren och jamar och kuttrar och stryker sig mot benen mina... om inte två små kattjävlar som desperat vil in till sin husse och matte. Jag plingar på dörren men ingen öppnar. Jag försöker med astung datorväska i ena handen, riktigt jävla tung ryggsäck i andra handen och nånstans däremellan en stor hög med post, fösa bort de små ulliga liven från min dörr så jag kan ta mig in utan att få sällskap. Fick dessutom vänta på taxin i det nollgradiga regnet i mer än tio minuter, och på grund av halkan tog den extra lång tid och blev extra dyr. Dessutom fick jag veta strax innan jag var hemma att spelningen som jag skulle spela på med Inuit på söndag, den som jag åkt upp för att repa till i veckan, den blir inte av. Så just nu är jag bara jävligt opepp på allt. Opepp. Va fint det beskriver hur jag känner mig. Ont i huvudet har jag också. Skönt att få "skriva av sig" iaf. Om det nu finns något sådant. Jag antar att det som får mig att må bra, här i min självanalys, är den potentiella läsaren. Detta är ju ändå snäppet bättre än att skriva för skrivbordslådan. Opepp var det.

Jo och så regnar det. Hudik hade gröna gräsmattor i morse, Pite lär ha detsamma i morgon bitti. Det och slaskiga isbanor till vägar.

Opepp.