Gott

Moses mysar ner sig här bredvid, han släpper mig inte ur sikte. Hans pösiga ansiktshud som finns där i all överflöd hänger ner över kinderna och jag kliar honom lite på huvudet. Han suckar förnöjt och somnar om. Det är ljuvligt och får mig verkligen att glömma allt annat.

Vi gick på värsta promenaden i dag också. Eller värre iaf, värsta ska ske innan julhelgen är över. Jag har som mål att åtminstone upprepa pappas bravad och gå upp för berget och ner igen på en annan väg. Han sa två timmar och det är ju inte så farligt. Vi gjorde ungefär en timme och tjugo minuter i dag. Jag såg någon sorts rovfågel som satt på ett ensamt till synes helt dött träd mitt på ett kalhygge. Den lät väldigt lustigt, som om den klunkade någon vätska. Och sen såg jag två skogsfåglar, typ orrar eller vad fasen det är som bor här i skogen. De flög iväg in i skogen och lät som motorer som fluffade för livet.

Sen vände vi för jag blev så irriterad på att strumporna kavlade ner sig i skoterstövlarna. Så jag tog av mig dem och gick barfota i stövlarna. Då blev jag alldeles svettig istället.

På vägen hem mötte vi postbilen så jag stannade vid vår brevlåda eftersom jag vet att han vänder strax efter oss och kommer tillbaka med vår post. Han stannade, gav mig posten i handen, såg hunden och stängde av motorn. Sen stod vi där, jag och postisen och pratade om hundar som om det var det mest naturliga i världen att vi skulle stå där om prata om hundar. Jag klädd i träningsoverallbyxor och pappas neongula reflexjacka, skoterstövlar storlek XYZL och vantar i matchande storlek. Som om han skulle bry sig. Här är vi på landet. Här är det som annorlunda.

Och jag älskar det.