Skogspromenad

Jag promenerade med den fina hunden i dag. Jag klädde på mig de varmaste kläder jag kunde hitta. Stora bylsiga täckbyxor och pappas neongula reflexjacka. Halsduk, mössa och pappas stora skinntumvantar. Moses stod med nosen mot dörrspringan och väntade på att jag skulle öppna dörren. I med fötterna i skoterskorna, tunga klumpiga gummistövlar med flera centimeter foder runt om fötterna.
Utanför dörren väntade sjutton minusgrader. Solen stod som högst på hela dagen, halva sfären stack upp över horisonten. Himlen var en suddig övertoning från rosa till djupt blå.
Vi korsade vägen och ut på de stelfrusna lindorna. Ett skoterspår fick hjälpa mig att färdas över halvmeterssnön. Vi gick och givk, hunden och jag. Han ibland före, långt före och ibland - när han hittade något spännande att lukta på - en bit efter. Jag höll ett stadigt tempo och arbetade upp en bra temperatur innanför kläderna.
Mellan två kalhyggen gick en väg upp mot berget. Där vägen började var en öppen vägbom och en skylt; "Privat mark". Jag gick förbi bommen och följde ännu ett skoterspår en bra bit uppför vägen. Efter ett tag vände jag mig om och möttes av en fantastisk utsikt. Berg i horisonten, marken täkt av gnistrande vit och alldeles stilla vaniljkräm. Allting såg så skört ut. Granarna var så nedtyngda av det frysta vattnet att de liknade svarta pilformade stolpar av sten som skar i den avlägsna himlen. Hela omgivningen var utan färger förutom jag själv, Moses och den tonade himlen ovanför oss. Nästan overkligt. Vackert. Så oerhört tyst, så tyst att man nästan kunde höra hur snöflingorna knakade och sprakade i kylan.
Sedan gick vi hem. Jag stärkt och inspirerad, Moses glad och trött och kall mellan tårna.